Filippen

Mitt vokabulär innehar en del vackra guldklimpar som tas fram när situationen är rätt (vilket den är relativt ofta), såsom den numera Norgeboende Linnslickepinn alltid uttryckte det: "Du pratar så fint! Ibland förstår man inte hälften, men det är fint!".

Härmed vill jag dock understryka:

De två absolut största, mest värdefulla, mest skinande och karatvänliga guldklimpar i förrådet är utan tvekan kung och fekke. Vad FAN vore jag utan dessa ord?! En strand utan sand. Samt en massa andra rimmande liknelser som jag ej bemöda mig att komma på i detta nu.

Låtom mig ge exempel:

Sällskapet säger en kommentar/berättar en anekdot/en betraktelse/en händelse eller dylikt.

I många av dessa sammanhang, om ett positivt svar är passande, så duger det så fint att bara säga:
"Så jävla kung!" "Haha, kung!" "Ah, fan vad kung!" eller "Ändå kung!"

Det är så det skall vara. Man ska inte behöva säga 1000 ord när ett enda, som har mycket kraft bakom sig, räcker.

Och fekke behöver vi inte ens diskutera! Fest låter rätt...alldagligt, trist. Ferre ska vi fan inte tala om!!!! Men fekke, åh, ljuva ljuva fekke. Det låter gemytligt, och underbart! Det bästa av allt är att alla hatar ordet, men använder det likväl!

Oj, hur gick det med tillbakavändningen av dygnet egentligen....orkaaaaa