L-l-l-l-let ME IN

Såg som sagt Let Me In på bio igår.

Till skillnad från Låt Den Rätte Komma In, så var denna en uttalad thriller, vilket märktes. Blev dock positivt överraskad av att den ej var den stereotypa amerikanska skräck/thriller, utan den ingav faktiskt en del rädsla (vilket den genren sällan ger mig annars, tyvärr).

Handlingen, som precis som den svenska filmen helt baseras på romanen av Ajvide Lindqvist, var i princip identisk med den svenska produktionen. Dock var början lite annorlunda, men annars var det så snarlikt det kan bli.

Let Me In kändes dock inte plastigt skräckaktig och överdriven, utan tvärtom rätt gripande, personlig och vacker. Den var vackert filmad, och musiken var också positivt påtaglig och passande.

Personligen anser jag dock den svenska versionen vara bättre, trots att jag inte är en fantast av svensk film (ej heller av amerikanska kommersiella storfilmer heller, bör inflikas). Den kändes mer realistisk och berörde på ett djupare plan.

Som väntat var den amerikanska betydligt mer inriktad på specialeffekter (som att Eli, eller Abby som hen heter i den amerikanska versionen, rörde sig rätt onaturligt och hoppade jävel runt) samt med fokus på blod och sår; liksom inzoomningar på skador etc. Jag tycker inte att det är detaljer som direkt är viktiga för historiens äkthet att förstora, varpå jag finner den svenska som en fördel på det planet. Musiken i Låt Den Rätte Komma In var också bättre.

Båda filmerna var dock bra - och sevärda - om än trist att de var så pass lika varandra. Man skulle, bortsett från skillnaderna jag nämnt, kunna säga att det var en exakt likadan film, bara det att det utspelar sig i olika kulturer, med olika skådespelare.





Amerikanska versionen kontra


svenska.

PS. Fast boken är ju såklart att föredra över båda dessa. Läs den hellre. DS

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0