a workingclasshero is something 2 be

Ibland är mitt jobb psykiskt påfrestande. Så är det ibland när man jobbar med människor. Skapar massa filosofiska frågor: varför blir vissa sjuka, andra inte? Varför uppskattar så många inte sina liv fullt ut, även om de har hälsan och kärleken? Varför vill människan så ofta bara ha mer och mer, istället för att bry sig om egentliga värden? Livet kan vara så satans jävla orättvist att man bara vill skrikagråtabliarg men inget hjälpte ändå. För i slutändan är allt som det är, och det enda man kan göra är att finna sig i situationen och göra det bästa av den.

Därför får mitt jobb mig att uppskatta min tillvaro så himla mycket. Att inse att det jag gör, faktiskt är viktigt för en annan människa. Och det är en självklarhet för mig att hjälpa till med det. Lika mycket som jag förutsätter att en annan själ skulle göra för mig, om mitt behov låg vänt åt det hållet.

Lika mycket är mitt jobb balsam för själen, när de små stunderna blir ovärdeliga, minnesvärda. Guldkorn. Ett universum där materialism inte existerar. Där duglighet inte är ett ord på tapeten. Där allas lika värde är en självklarhet, onödig att påpekas. Där man lika gärna hade kunnat arbeta gratis, när man spenderar en eftermiddag med kaffe, ballerina och brago, och ett glatt leende.

Jag längtar tills jag har möjlighet att jobba ideellt. En ovärderlig upplevelse.

Jag älskar mitt jobb

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0