om sexualitet(er)

Tuggar jenka (old-school) och funderar på sexualitet. Eller sexualiteter. Eller självdefinitionen av sin egen sexualitet. Jag kysste min första tjej på peace and love 2009. Detaljer skall vi ej gå in på (även om jag vet att mina kamrater kommer att peka på en viss plats även denna sommar och fälla en glädjesorgens tår för att jag inte är med i år) men därefter var den givna frågan: "höhö är du bi eller var det fyllestrul?!".

Fyllestrul kan vara det självklara svaret sprungen från den osäkre individens heterosköld. Vadå, man kan ju inte bara upptäcka när man är 17 att man är något ANNAT än hetero, eller? Det kan man. Senare därtill. Det tog ett tag av mer experimenterande, tills jag en dag när jag promenerande med Lova vid river Thames accepterade mig själv som bisexuell. Hade inga egentliga problem med det, utan svalde det med hull och hår och kom ut för vänner lite pö om pö.

Minns hjärnspökena när jag promenerade i min ensamhet: "Ok, jag kan acceptera att jag är bi-, men jag är i alla fall inte gay...". Just nu sitter jag och försöker komma underfund med varför JAG tänkte SÅ, trots att jag var trygg i mig själv och trots att jag var otroligt acceptant gentemot hbtq som fenomen. Reaktionen kanske nödvändigtvis blir annorlunda när det kommer en in under skinnet.

Sommaren därefter tänkte jag "Fuck identiteter, jag är queer och så är det med det, vill inte benämna mig och samhället skall därför inte heller tvinga mig att göra det.". Stereotypt nog så var det faktiskt under mitt år som genusstudent som jag ändå kände att; tjejer är min grej. Jag är gay. Men jag är också queer.

Benämningen är inte viktig i sig, och identitet är alltjämt föränderlig. Det finns inte endast ett sätt att vara på, som man nödvändigtvis följer hela livet. Det viktigaste är att man accepterar sig själv för den man är, och tillåter sig leva ut sin personlighet till fullo.

Allt annat är ett liv i en glaskupa. Lyssnar vidare på experimenterarfasens peace and love-musik och tar ett nytt tuggummi. Varför tar smaken slut så fort?

Kommentarer
Postat av: Anna

Åh vad fint skrivet tycker jag! Du är typ en förebild.

2011-06-13 @ 20:57:56
URL: http://typinte.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0