Filippen

Nu är vi en man till i huset. En jävla manlig man alltså, med pojkaktiga guldlockar och spända biceps. Som när jag ber Rosita om en hej-då-puss också kommer och pussar på mitt mösshuvud direkt efter Rozen. Och som sjunger sånger som handlar om mig kallad för kattlådeladyn. Det är kul att bo i kollektiv. För några veckor sedan beklagade jag mig över att jag kanske aldrig kommer uppleva känslan av att bo själv (eftersom att jag funnit mitt livs kärlek och vägrar bo utan henne - och således också varje dag andas insikten och tron om att vi alltid skall vara varandras). Jag tänkte då: att kanske kan det vara skönt för en sådan som mig att få styra och bestämma precis allt, i sin egna lägenhet. Men jag inser att den lyckan bara varade första veckan, om så skulle ske. Sedan skulle jag ledsna, och depressionen ta över.

Man behöver folk omkring sig för att utvecklas

Ps Har lite politiska tankar i rullning åter. Kommer förhoppningsvis ta sig i uttryck i kommande inlägg, har varit dött på den fronten för länge. Ds