Filippen

Såg nyss på en svtdoku om barnlöshet och olika människors val till att skaffa barn/inte skaffa barn osv. Om det normbrytande i att inte slaviskt följa kärnfamiljsstrukturen, oavsett om det är avsiktligt eller ej. Att kvinnor i Sverige inte får inseminera som ensamstående kvinna - tillika blivande ensamstående mamma, men att det går fint i Danmark. Som att Indien är ett av få länder där surrogatmödraskap är tillåtet. Om hur svårt det kan vara för en singelman att skaffa barn; hur stor dennes önskan än är.

Svåra frågor, där inga svar finns. Att vilja ha barn kan troligen tänkas vara rätt vanligt bland människor i allmänhet. Någonstans finns det en längtan efter att se efter något större, gynna släktens fortskridelse, hänge hela sin själ och all befintlig kärlek åt en annan individ på ett ickeegoistiskt sätt som annan kärlek kanske aldrig kan göra (jag vet inte själv, jag har själv inga barn. Men jag misstänker att den kärleken än större än allt annat).

Det är dock ingen mänsklig rättighet att få barn. Hur rik, akademiskt utbildad eller högt du än nått på karriärsstegen så finns det inga garantier för att du i slutändan får några barn. Som man tidigare såg det: en gåva från Gud, kan tyckas. På grund av dess storhet.

Jag blir ibland nedstämd när jag tänker på barnfenomenet. Inte för att jag ogillar barn - tvärtom ser jag inget vackrare än att tillsammans med en eller flera individer få äran att låta individ tryggt växa upp i våra armar, lära sig av våra misstag och göra sina egna, nya val på nervöst flaxande vingar. Att kunna ge en annan individ möjlighet att få känna villkorslös kärlek och bli uppfostrad - av mig till viss del. Möjligen ha MIG som förebild! Hur stort vore inte det. Men alla kan inte få barn. Jag har en grundbalk i mitt medvetande som heter: När jag känner barnlängtan som mest - är jag garanterad flera års försök till att uppnå drömmen - om den ens någonsin kan uppnås. Så är det att vara homosexuell, och veta på förhand att man omöjligen kan få barn genom 100% biologisk väg med sin käraste.

Turligt nog lever vi i andra tider än förr. Tekniken är otroligt utvecklad. Kan man betala för sig kan man gå tillväga på många sätt. En grundförutsättning jag har är att biologiska blodsband bara har ett symbolisk värde, som jag därtill inte värderar så mycket. Den kärlek som kan uppstå mellan en eller flera individer är starkare än allt - oavsett likartad genetisk härkomst eller ej. En familj är den sammanblandningen av folk som tillsammans som kollektiv vill benämna sig det.

Även om dokumentären som sådan var intressant, blev jag dessvärre illa tvungen att avbryta den abrupt i missmod pga Katarina Janouch's förlegade yttrande med underton av idioti; om att kunna välja kön på sina barn. Att: "Det är bättre att på förhand innan man blivit gravid positivt kunna välja bort ett kön än att i efterhand när man blivit gravid negativt välja bort "fel" kön genom abort!", som att bortväljandet ens KAN legitimeras i vissa sammanhang - när bortväljandet bara handlar om individens kön! Att för övrigt göra abort i syfte att "det var fel kön" är nog det osmakligaste jag någonsin hört; och då vill jag tillägga att jag absolut inte är någon abortmotståndare på något vis.

Tänk att ha det problemet. Att bry sig om kön på det sättet. Medan vissa kämpar i 20 år för att försöka få ett enda barn - men misslyckas. Världen är skev. Hon också. Könsbortväljande hör till patriarkala, förlegade elitistiska stater; likt antikens grekland eller dagens Kina. Det hör fan inte hemma i ett jämlikt, altruistiskt och mångfaldigt samhälle.

Som en avrundning med barnanknytning tillägges: Snart är det dags för Dorranhorran!!! Ni är alla välkomna på babyshower om allt går som det ska <3<3<3