http://open.spotify.com/track/5yEPxDjbbzUzyauGtnmVEC

Tänker mycket på klass. Sjukdom i familj. Identitet. Relationer. Prestationsångest. Stress. Mår bra i grunden, men det är så mycket tankar som florerar hela tiden. Jag tror att jag har svårt att slappna av, släppa oron. Faktum kvarstår: man lever alltid blott just nu. Det enda man kan göra, är att göra det bästa av situationen. Leva ut optimismen. Ty i slutändan är det det, som ger mest.
 
Livet är pausat, framtiden är mystik personifierad, och man vet tamejfan inte vad som komma skall. Det är bra, och jobbigt.
 
Ett nytt år tar vid. Då skall jag fortsätta min resa som kallas: utveckling. Jag vill vara en bra människa, framförallt en god medmänniska. Däri ligger all min strävan. Kanske, finns en chans.
 
 
Egentligen tror jag innerst inne att jag borde vara förtjänt av att resa bort, få vara ledig från känslor och konventioner. Men jag kan inte unna mig att se: att jag kan vara värd det. Så pass höga är kraven från mig själv. Fastän jag egentligen inte ens är en sådan person?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0