En kvinnosak

Älskar verkligen 8:e mars. Detta år fick jag dessutom anledning till än mer längtansfyllda känslor än vanligt, inför denna dag, då tjejjouren i Umeå hade arrangerat ett extra fint firande - kvinnodagen till ära. Med bra uppslutning på demostrationen (trots nordanvindens härjande) och en härlig folksamling efteråt på hamnmagasinet, med glada sånger och kampfylld och gemytlig känsla spridandes - kan en enkelt konstatera: taggen var befogad.

Först och främst är det rent allmänt så fantastisk underbart att traska i demonstrationståg och bara skrika ut sin ilska i diverse slagord och demoverser. Och i ett sådant här sammanhang passar det väl bättre än någonstans att faktiskt spetsa strupen och skrika sig hes, och faktiskt "höja sina röster för att höras" - och skrika ut sitt vredesmod. Jag är så förbannat arg på så mycket, kan delvis bero på att hela världen är fundamentalt skev - men likväl finns hoppet någonstans. Om en förbättrad värld. Om en förändrad tillvaro - för kommande generationer.

Och det är när man möts i feministiska sammanhang - separatistiska som ickeseparatistiska, och känner den otroliga värmen och oändliga kärleken sprida sig - som man inser: vi är fler. Vi är många som delar dessa åsikter, vi är många som brinner för - och kämpar till - förändring.

Detta, govänner, är vad jag vill och ämnar göra allt i min makt för att uppnå: som livsmål. Såväl aktivistiskt, som akademiskt, folkligt som organisationsartat. Jag vill aktivera mig.

Och jag vet att ni är fler med mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0