En kvinnosak
Älskar verkligen 8:e mars. Detta år fick jag dessutom anledning till än mer längtansfyllda känslor än vanligt, inför denna dag, då tjejjouren i Umeå hade arrangerat ett extra fint firande - kvinnodagen till ära. Med bra uppslutning på demostrationen (trots nordanvindens härjande) och en härlig folksamling efteråt på hamnmagasinet, med glada sånger och kampfylld och gemytlig känsla spridandes - kan en enkelt konstatera: taggen var befogad.
Först och främst är det rent allmänt så fantastisk underbart att traska i demonstrationståg och bara skrika ut sin ilska i diverse slagord och demoverser. Och i ett sådant här sammanhang passar det väl bättre än någonstans att faktiskt spetsa strupen och skrika sig hes, och faktiskt "höja sina röster för att höras" - och skrika ut sitt vredesmod. Jag är så förbannat arg på så mycket, kan delvis bero på att hela världen är fundamentalt skev - men likväl finns hoppet någonstans. Om en förbättrad värld. Om en förändrad tillvaro - för kommande generationer.
Och det är när man möts i feministiska sammanhang - separatistiska som ickeseparatistiska, och känner den otroliga värmen och oändliga kärleken sprida sig - som man inser: vi är fler. Vi är många som delar dessa åsikter, vi är många som brinner för - och kämpar till - förändring.
Detta, govänner, är vad jag vill och ämnar göra allt i min makt för att uppnå: som livsmål. Såväl aktivistiskt, som akademiskt, folkligt som organisationsartat. Jag vill aktivera mig.
Och jag vet att ni är fler med mig.
Först och främst är det rent allmänt så fantastisk underbart att traska i demonstrationståg och bara skrika ut sin ilska i diverse slagord och demoverser. Och i ett sådant här sammanhang passar det väl bättre än någonstans att faktiskt spetsa strupen och skrika sig hes, och faktiskt "höja sina röster för att höras" - och skrika ut sitt vredesmod. Jag är så förbannat arg på så mycket, kan delvis bero på att hela världen är fundamentalt skev - men likväl finns hoppet någonstans. Om en förbättrad värld. Om en förändrad tillvaro - för kommande generationer.
Och det är när man möts i feministiska sammanhang - separatistiska som ickeseparatistiska, och känner den otroliga värmen och oändliga kärleken sprida sig - som man inser: vi är fler. Vi är många som delar dessa åsikter, vi är många som brinner för - och kämpar till - förändring.
Detta, govänner, är vad jag vill och ämnar göra allt i min makt för att uppnå: som livsmål. Såväl aktivistiskt, som akademiskt, folkligt som organisationsartat. Jag vill aktivera mig.
Och jag vet att ni är fler med mig.
Kommentarer
Trackback