Filippen

Såg första delen av Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" med mina gummor i afton, och blev glatt överraskad. Hade en del förväntningar men den var faktiskt t.o.m otroligt välgjord! Bra rekvisita (kommer aldrig kunna förstå hur man kan återskapa ett årtionde sådär, måste ta så sjuuukt lång tid), snyggt inklippta autentiska klipp, snyggt filmat, bra dramaturgi, relativt naturliga dialoger, och kanske det viktigaste av allt: känsloinbringande.

 

Självfallet slutade hela skiten med värsta cliff-hangern; med en ny, nästan icke funnen kärlek; än. Måste se nästa måndag!!! Suger dock att jag ej har någon tv själv, men tur att Play finns.

 

En annan vet ju hur det är att vara homosexuell i Sverige på 2000-talet, men svårt är att veta hur det var förr, och framförallt att vara homosexuell man under denna aidsepok, som rådde under 80-talet. Inte nog med att behöva tacklas med samhällets motstridighet och tidigare sjukdomssyn på avvikande läggningar; nu skulle man få höra att det var "guds straff" och rätt åt en, att om man blev sjuk, också. I "bögcancer", som det så förfärligt nog kallades. Jag tänker att denna period var väldigt svår, och att det kanhända har behövt gå så pass lång tid - innan berättelsen kan förtäljas? Därför blir det också så äkta, för att han var med. Han var där, i det.

 

Mycket sevärd miniserie, väntar med spänning på nästa avsnitt!