Filippen

Har gjort den smärtsamma insikten i att jag, vilket jag tidigare faktiskt inte hade trott att jag skulle känna: inte trivs med att bo ensam. Det är synd, eftersom jag älskar min lägenhet och mitt hem så jävla mycket.

 

Livspusslet är väl nog krångligt ändå, så det faktum att en sådan här känsla infinner sig, gör ju tyvärr att man får ännu ett projekt att arbeta med, för att nå en radikal förändring.

 

Jag pallar faktiskt inte detta samhälle. Jag vill bara bo i ett huskollektiv på landet, en mil från stan, och spendera dagarna med att odla, skriva och vara i musiken. Jag vill aldrig någonsin hamna i arbetshysterins bojor, fy fan

 

 

Men tills vidare räcker det med att vara student (så fri man kan bli för stunden, även om det i sig också innebär krav) och att drömma om, att jag kanskekanskekanske flyttar ihop med min bror nästa år. Vore det inte fullkomligt vackert, så säg?

 

 

Söndagskvällarna är värst, jag vet inte var jag skall ta vägen

Jag vill bara slänga av känslokappan

så att man kanske kunde få strukturera upp tillvaron lite