Filippen

Har varit rädd för detta datum i ett halvår. Idag, för exakt två år sedan, träffades vi. Påbörjades vår historia. För ett år sedan firade vi den enda årsdagen som blev. Då - så obeskrivligt förälskad, djupt, innerligt, äkta. Det är det som kan kännas så sorgligt nu: det var verkligen ÄKTA. Dikter, kärleksord, väna gester, sådant som lämnade ett tomrum när det abrupt försvann, och inte var mer. För ibland vill livet så: saker slutar vara, saker förändras. Folk dör inte av det, livet förstörs inte. Men jag vet, åh jag vet, hur den enorma smärtan känns. Det är det mest smärtsamma jag någonsin känt. Och då vill jag inte påstå, att jag har haft det lätt annars, ty så är inte fallet. När varje liten mikroskopisk del av ens existens: Gör Ont.

 

Och även om det inte känns så nu, om det inte gör något nu, så kan jag fortfarande minnas, om jag försöker. Och det är just därför, denna dag inte kan gå mig obemärkt förbi. Även om det troligen gör det, för dig.

 

 

Fantastiskt är: att kärlek inte är uttömligt, eller bara reducerat till en viss mängd. Det finns massa kärlek överallt, massa människor överallt. Nya människor kommer in i ens liv. Fyller upp sådana platser. Är det inte fantastiskt, så säg?

 

 

Livet handlar inte om någon annan person, än om en själv. Därför skall man inte låta det stanna, på grund av någon annan. Det är det hemskaste man kan göra mot sig själv.

 

 

Men alltså, även om det inte längre gör något på det sättet, och jag ser på det glädje snarare, måste jag säga: vad fint att jag fick lära känna dig. Tack