Filippen

Gudars, tokig dag.

 

Pappi skulle komma hit på besök och dricka kaffe, och typ 5 min innan han kom började jag må aaaasdåligt. Min första spontana tanke var: "Neej, jag får inte börja må dåligt nu, jag skall ju ha besök!!" men självfallet kan  tanken inte styra kroppen, så det gav inget.

 

Det blev bara värre och värre, det började flimra för ögonen, snurra i huvudet, höll på att svimma, och tvingade i mig vatten, ½ äpple samt slängde mig på soffan. Pappa kom, och jag förklarade läget, att jag började må tvärdåligt och att det är synd att det blev så precis nu när han kom.

Sedan, govänner, blev det ännu värre! :--) Händerna och fötterna började domna och sticka asmycket, så sjukt obehagligt? Har ej varit med om detta tidigare. Usch, hemska tider. Men pappi tog väl hand om mig, gav mig juice och mat <3 Så det var väl tur i oturen att han kom. Trodde jag skulle behöva åka ambulans, så illa blev det :(

Insåg sedan att jag inte ätit så mycket senaste dygnet, så det jag drabbades för var sannolikt blodtrycksfall, i kombination med mensvärk:( Sämsta kombon ever?! Det gick om sig på en kvart dock, så det var tur.

Som pappa sa: "Men du har så många bollar i luften alltjämt, inte undra på att kroppen säger ifrån till slut!" vilket jag först motsatte mig, men snabbt insåg att han hade poäng i. Men grejen är att jag inte känner att jag sliter ut mig, för jag är i en period i livet där jag känner mig så fruktansvärt ostressad och fri från krav och tvång. Visst, jag är väldigt engagerad och aktiv i mycket, men allt är ju så himlarns kul, och går jag in för något så VILL jag leverera 100%.

 

Men som han sa: "Visst kan man vara engagerad och intresserad och aktiv, men man får inte glömma bort det praktiska också. Det är nog så viktigt."

Tur att man har kloka människor ikring sig, så att man får lite vett i skallen emellanåt.

Vi pratade även om farmor (som jag aldrig hann träffa, hon dog i början på 90-talet), hon verkar ha varit en stark och brinnande kvinna. Yrkesarbetade i en tid när detta var väldigt ovanligt bland kvinnor, och hon hade mycket åsikter. Känns mäktigt att ha en stark kvinna så nära inpå i släkten, jag sätter ett stort värde i det.

Engagemanget och styrkan skall vara drivkraften, målet: förändring. Vi kan, om vi vill.

 

Här är en bild på ett inramat fotografi av min farmor, visst var hon vacker?