Filippen

Har nyss råkat få syn på bilder av en 18-årig ung man som stenats till döds, pga sin läggning. Vet inte vad jag skall göra, denna bild kommer inte lämna näthinnan på länge och illamåendet sprider sig

 

Jag är i en jobbig period, absolut inte en livskris eller identitetsproblem eller så, men jag är i en period när jag stör mig så enormt mycket på heternormativa strukturer och alla människor som blundar för dem/bidrar till att upprätthålla dem.

 

Jag vet, innerst inne, att jag känner mig lyckligt lottad över att vara homosexuell, jag känner mig priviligerad och stolt. Jag vill vara en del av medvetandehöjande och normaliserande kring sexuella "avvikelser". Det känns bra, ända in i märgen!

Men likväl hamnar jag i perioder ibland, då det bara känns jobbigt och osynligt att vara något annat än hetero. Nu menar jag inte att jag vill SYNAS eller EXOTIFIERAS, jag menar snarare att jag inte vill känna mig som en del av en mikroskopisk minoritet som i princip ingen någonsin tillhör, när känslan av avvikande blir ofrånkomlig. Jag vill inte känna mig avvikande, för jag vet att sexualitet är blott ett kulturellt påfund, precis som alla andra strukturer och ideologier och vad det än må vara.Om man skall tala om begreppet "naturligt" så är min åsikt att allt är lika "naturligt". Inget är onaturligt. Sexualitet är en drift man antingen har eller inte har, end of story. (Däremot finns ett enormt maktutövande vilket kan få fatala konsekvenser för individer och för kollektiv, av sexualiserat våld, vilket alltid bör problematiseras. Men fokus i denna text ligger inte vid det).

 

Men jag hatar att känna mig marginaliserad. Jag hatar all homofobi som märks så himla väl. Jag hatar att behöva se sekunden av insikt flacka i personens ögon när man kommer ut för en ny. Jag hatar att min läggning av många inte tas på allvar, för att folk (främst cis-män) har skeva fördomar om vad lesbiskhet egentligen är. Jag hatar att behöva komma ut och är principiellt emot det egentligen, men slits eftersom jag VILL komma ut hela tiden och vara öppen likväl, för att visa omvälden att minoriteten existerar.

Jag hatar kategoriseringar men ibland finns det politiska poänger och strategier i att benämna sig.

Det mest intressanta är att jag känner många hbtq-personer, absolut mer än 15 stycken, varav säkert fler än 5 finns i min direkta vardag. Och alla andra sammanhang jag befinner mig i är sjukt acceptanta och öppna för alla minoriteter. Så varför skall jag störa mig, jag vet att jag inte är ensam, abnorm? Jag vet - att det inte är, abnormt.

 

Det största privilegiet är ju dock, trots allt, att en av mina allra bästa vänner, Lova, också är homosexuell. Vi förstår varandra så himla bra, det är så få förunnat att ha en som delar minoritetens erfarenheter, så nära inpå.

Kanske märker jag av hennes frånvaro.
Det lär ju vara en del av problematikens upphov, åtminstone

Nåväl, det vänder väl tids nog.