Filippen

Man går runt och tror att man är stabilast, tryggast, lugnast i hela världen. Så märker man, hur himla lätt - det raseras. Denna sommar har byggt upp någon slags oövervinnerlighet, det som förr bestått av kasst virke, blev gjutet i betong, och det har varit så befriande att veta: att ingen ingen ingen endaste jävel, kan rucka på det. Men kanske inser jag nu, att jag fortfarande är mänsklig? Vilket i och för sig är positivt. Svaghet är bra, det handlar om att vara jordnära och ödmjuk och att vara empatisk. Det i sig, ser jag inget problem i. Det är däremot jobbigt, att vara en sådan känslomänniska; att styras så sjukt mycket av sina känslor, som jag gör. En tillgång, med också en spärr.

Jag har en svacka av social klumpighet, som jag måste förbi. Känner mig bara fel i efterhand, alltför ofta. Kanske är det så, också. Vem vet.