Filippen

Idag skulle världens finaste älsklingsgubbe fyllt 12 år. Den som tror att det gör mindre ont för att tiden går, tror fel. Det kanske är svårt att förstå innebörden av att ens trogna, uppmuntrande, vänliga älskling som man levt med större delen av livet, inte längre finns där. Han har liksom funnits där genom all skit man upplevt, och alltid gjort allting lättare. Aldrig mer.

Hade planerat att ta honom med mig när jag flyttade hemifrån, eftersom att jag aldrig skulle ha kunnat flytta ifrån honom. Ibland blir det dessvärre ej som man har tänkt sig. Man måste nog förstå hur otroligt mycket jag älskar djur, för att ens förstå en promille av vad jag känner. Det är till stor del därför jag är vegetarian, och därför jag föraktar mänskligheten. Djur är vackra och underbara, och kan aldrig stå till skuld för någon liknande ondo som vi människor bedriver.

När han dog slutade jag att spela piano. Jag kunde bara inte; eftersom han alltid brukade ligga på min säng och lyssna fridsamt under tiden. Det tar emot så jävla mycket. Men jag har spelat litegrann nu i alla fall. Det kommer väl tillbaka i sinom tid. Tiden läker ju alla sår, sägs det. Ärren finns dock alltid kvar

En vacker sak är i alla fall att Linns lilla Maja fått en trio med kissebebisar denna soliga eftermiddag. Det är fint.

Sean  såg sin far John Lennon gråta en enda gång; när Johns katt dog.

Nu ska jag inte sprida mer negativa känslor här, så var inte oroliga. Ska nog ta och fixa CV:et och andra meningslösa saker som likväl måste göras för att livet skall rulla på som det är tänkt