Den odödliga kärleken

 
Pianosolot är fortfarande lika kittlande som det var för kanske 12-15 år sedan då jag troligen hörde låten för första gången. Och texten sedan. Åh. Det är rätt fascinerande att tänka; att jag alltid älskat Beatles, så länge jag kan minnas. Jag vet, att Michelle, Here Comes The Sun och Hello Goodbye är låtar som en treårig Filippatrulting fann kärlek till. Men sedan var det den där svarta perioden i mitt liv då jag som nioåring gömde mina sönderlyssnade, brända Beatlessamlingsskivor var gång jag fick besök, för att det var pinsamt att lyssna på "gammal" musik (men nog är väl bra musik alltid odödlig). Då, skulle man gilla Westlife och helst vara kär i hela bunten också. Blöhö
 
De som säger att barndomen är att avundas tänkte inte igenom fullständigt. Även om den förtjusande naiviteten den inbegriper är beundransvärd i sig. Men bättre är väl, att vara vuxen och självständig och fri
 
Men hur som haver; Beatles färgade, färgar och kommer att färga mitt liv. Det är det som är vackert.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0