Filippen

Har packat allt, skall strax bege mig mot mor, äta, sedan åker vi tsm till flygplatsen. Hatar att flyga, serr, det är fan helt sjukt att vi håller på med sådant. Flänga i luften, vad är det för jävla sätt! Förstöra miljön på samma gång, idioti!!

Reser med handbagage och beslutade att lämna dagboken hemmavid (pga tar mkt plats och är tung, den är rätt rejäl). Känns asjobbigt, för jag är i en redig skrivarperiod. Tänk om jag får asmkt inspo? Massa dikter som måste ut. Nåväl, får väl sno papper nånstans ifrån, annars.

 

Vi ses i augusti. Alla fina! Och vem vet, kanske, kanske, har mina cpögon slutat lagga då. Eller så har jag blivit blind.


Här är min avskedspresent:

 

 

 

Samt en bild så att ni slipper glömma bort hur jag ser ut (observera, man ser rödögat på mitt vänstra, även på bilden.)

 

Ligger i vårt vardagsrum, i världens bästa soffa. Glor på Shameless, äter lite, lyssnar på Donovan.

 

Tänker på alla intervjuer som äter upp mig inifrån, stjäl mina tankar och min energi. Någon ny människa skall bo hos oss i höst, hur kommer det att bli? Säkert jättefint, men alla intervjuer styckar upp dagarna och gör att jag känner mig låst. För att jag MÅSTE vara hemma dem tiderna. För att jag MÅSTE vara social och lyssnande och representabel. Det slutar med att jag stannar hemma konstant. Med en trött hjärna som resultat, virrvarret av alla nya människor som vill bo här, som vill vara en del av våra liv.

I och för sig sjukt skönt, att vara hemma, för tre veckor sedan typ var jag knappt hemma alls ever, så det är väl bra med omväxling. Plus att vårt hem är kanske den mysigaste plats jag vet på hela jorden.

 

Men just nu känner jag den enorma tristessens bojor binda mig. Jag blir så snabbt less på att ha för mycket tid över, det slutar bara med att jag inte gör ett jävla skit.

 

 

 

Vill bara kedjeröka och dö

Har svårt att förstå hur jag kunnat leva ett liv utan J.J Cale. Jag har svårt att hitta något, som är bättre än detta.

 

Funderar fortfarande på om jag skall skaffa en poesiblogg istället för denna. Tror nog tyvärr att denna blogg har sjungit sin sista vals, sådär efter sex år av existens. Ju mer jag skriver dagbok, desto mindre funktion fyller en offentlig internet-dagbok.

 

Men poesi fyller en funktion att visas offentligt, både för mig och för mottagaren (förhoppningsvis).

 

Nåväl, lever och mår, helt okej i vart fall. Nästa vecka beger jag mig söderöver till mina barndomssomrars ö. Lova skall få träffa min gigantiska släkt.

 

 

 

 

En bild som inte gör vårt mysiga vardagsrum rättvisa överhuvudtaget. Frågan kvarstår: när skall vi ha vår asstora soff-fest?

 

Att jobba heltid är verkligen deprimerande

det får hela livet att förlora sin mening, så himla snabbt.

 

När man till och med blir påprackad pass exakt varje gång man är ledig, förnims lessheten rätt snabbt.

Ingen tacksamhet, bara krav som aldrig sinar. Synen på människor som robotar.

 

Jag är ingen robot. Jag är en kännande individ som ser väldigt mycket egenvärde i att ha 1 ledig dag för att kunna vila, äta och socialisera på.

 

När jag jobbar mycket relaterar jag alltid till Lana Tisdel i Boys Don't Cry, för alla de scener där hon på nätterna skymtas genom fabriksfönstret, i fabriksmunderingen, under lysrörsljuset, där hon tvingas spendera sin tid på meningslösheter. Jag jobbar inte på en fabrik, men slavar väl likväl. Den större skillnaden är väl att hon blir uppvaktad av en nice transperson när hon jobbar. Det blir inte jag:/:(

 

 

 

Har köpt biljett till Gotland nu. Den 25:e flyger jag (likt den miljömarodör jag annars alltid är) ned mot Visby, direktflyg från Ume. Känns lika fräscht som charter, ungefär! För första gången sedan mitt sextonåriga jag var en realitet, skall mina fortfarande conversebeklädda fötter återigen traska i modernelandets trakter och kullersten.

 

Den grejen: när folk frågar varifrån en kommer. Jag är Umeåbo sedan forever, det är en del av min identitet. Men jag är inte född här, har inte majoriteten av min släkt här. Jag är, född i Visby. Min familj har en historia, som klamrar sig vid denna vackra, medeltidsaktande, gröna, steniga, soliga ö som inte liknar någon annan del av Sverige.

 

Det blir nog fint. Att möta dåtiden i sin egen nutid. Perspektiv?

 

Är i någon slags inre förändring eller bearbetande process. Därför märker jag, att jag inte är som jag brukar. Kanske tonas ned något, jag vet inte. Vad som än sker, hoppas jag på resultat, av det positiva slaget.