Filippen

Det bor en människa som spelar ukulele sent på kvällen, i rummet bredvid mitt. Det är ganska trivsamt

 

Vilket perfekt instrument, ändå

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kyliga, intetsägande tomhet.

Betyder ingenting, har inga innebörder.

Ockuperar, obducerar - finner, inget.

Tomhetens tid, styr, likt

liktgiltig statskrona gjort, i alla tider

 

Finns inga platser? Emotionella mål?

Bara: den kyligt, slemmigt klamrande

intetsägande: tomheten.

 

Vad får jag, om jag byter ut

dig mot något bättre? Vettigt?

 

Har vi en deal.

Man går runt och tror att man är stabilast, tryggast, lugnast i hela världen. Så märker man, hur himla lätt - det raseras. Denna sommar har byggt upp någon slags oövervinnerlighet, det som förr bestått av kasst virke, blev gjutet i betong, och det har varit så befriande att veta: att ingen ingen ingen endaste jävel, kan rucka på det. Men kanske inser jag nu, att jag fortfarande är mänsklig? Vilket i och för sig är positivt. Svaghet är bra, det handlar om att vara jordnära och ödmjuk och att vara empatisk. Det i sig, ser jag inget problem i. Det är däremot jobbigt, att vara en sådan känslomänniska; att styras så sjukt mycket av sina känslor, som jag gör. En tillgång, med också en spärr.

Jag har en svacka av social klumpighet, som jag måste förbi. Känner mig bara fel i efterhand, alltför ofta. Kanske är det så, också. Vem vet.

Oj, denna sida existerade visst. Det känns så himla onaturligt att blogga numer, vad skriver man ens? Vad är intressant, relevant? I helgen har en flytt fältet, en annan tillkommit. Livets ständiga rörelse, förnyelse. Jag har skaffat årskort på gym, musklerna suktar efter att drivas sin totala mättnad. Men låt er icke luras, ölen lämnar jag inte därhän, bara därför. Jag tror på att mycket av olika, ger sundhet och lycka! Varför bryta ett vinnande koncept?

Hösten nalkas, äntligen är det inte bara september i min hjärna utan också i almanackan. Det ger mig ro; vetskapen om den nalkande rutinvardagen vi strax kastas in i. Passerar Campus med längtan, passion och storartade drömmar om nuet och framtiden. Där, mitt andra hem, hamnar jag också rättmätigen åter, i övermorgon. Uppsatsproduktion väntas, nya idéer skall finnas. Kanske väntar stolthet och lärdom i slutet av året, vore det inte fint så säg!

 

Åh, du älskade höst, alltid att du kommer stå mig närmast, om hjärtat. Du utsöndrar bara allt jag känner, inom mig. Så enkelt, simpelt men ändå så storartat. Den friska levnadsluften, de klara färgerna. Allt, det. Just - det.