Filippen

Sidan skall kanske självdö

föraktar alla sociala medier, internet och allt det gör med oss

 

Vill vara utan,

vara med - det verkliga

 

Detta år har hittills överlag varit helt fruktansvärt kasst, ger mig vibbar á la höstterminen 2012, i stämningsläge. Det är ingen positiv liknelse. Men för var dag med någon minut mer sol än den dessförinnan, finnes lite mer hopp. Hatar känslan av meningslöshet, likgiltighet, vakuumet i den grå massan.

 

I augusti var mitt liv 100% på topp, så pass som det aldrig någonsin hade varit. Helt pga mig själv och min egen inställning. Letar dit igen, avskärmar mig externa enheter som skapar ångest.

Känner mig, odräglig.

 

Men som finaste Lova brukar säga; universum ger inte mer än en klarar av att hantera.

 

Alla är bara till låns. Det är också det, som är själva poängen

 

 

Ser fram emot Londonresan. Jag behöver verkligen andra vyer

 

 

 

 

Alltet är ett organiserat kaos, fast kanske är det inte så organiserat som det kanske borde. Strukturen finns väl eftersom att saker bli gjorda, och blir bra gjorda, men mitt inre hinner inte reflektera, betrakta, beakta. Men om jag känner efter så tror jag att den består av en likgiltig grå massa, tung och betungande. Jag vet faktiskt inte säkert, för jag har inte tid att känna efter.

 

Folk är vänliga och folk är fina, jag är tacksam över all pepp och all uppmuntran som jag får, genom text och verbalt, hemma eller på dansgolvet eller på skolan eller på stan. Jag fattar ingenting, för jag förstår inte ens vad jag gör som är bra. Jag har bara kört på hela tiden, driven av ambitioner om att få hålla på med det jag älskar mest av allt: feminism. Teoretiskt och aktivistiskt och organiserat. Men jag avskyr mig själv, jag föraktar mig själv. För att jag har ambitioner, för att jag genomför allt jag tar mig för och för att jag gör det bra. Jag vill inte vara så bra, jag vill inte ha ambitioner eller drömmar, jag vill inte bry mig. Jag vill kunna sluta, bry mig. Men när allt redan är i rullning är det bara att hoppa på tåget och följa med. Och jag måste bry mig, driven av orättvisor jag själv upplevt och sett andra uppleva.

 

Denna vecka är helt fruktansvärd på stressfronten, jag vill begrava mig i djup dvala. Men jag kan inte, jag får inte. När, får man?

 

Så länge jag inte får sätta punkt för det jag behöver sätta punkt för, kommer den riktiga lyckan aldrig att kunna infinna sig. Den makten ligger inte i mina händer att förfara över. Denna frustration är enorm, och det är ingenting som jag någonsin kan göra något åt. Jag kommer aldrig att kunna begripa de människor som hellre väljer konflikten, än att välja förståelse och empati och altruism. Jag tror inte på konflikter, livet är för kort - för att ha konflikter. Det är därför jag inte heller (vanligen) har några ovänner. Att mönstret bryts nu, känns helt jävla fucked up. Jag må tycka att det är sjukt, orättvist, frustrerande, irriterande, ledsamt, provocerande, onödigt, dumt

 

 

Men inga känslor betyder något alls. För dem kommer ändå aldrig att kunna förändra situationen.

 

Det är bara Du, som kan göra det.

Det är så mycket som händer nu, dagarna bara försvinner innan jag hinner blinka, det finns liksom inga pauser eller stunder utan göromål, det är bara fullsmäckat från att jag vaknar till att jag lägger mig. Om jag skulle fortsätta i senaste dagarnas tempo skulle jag garanterat gå in i väggen till slut, för när tanken börjar uppkomma "Jag är en robot, jag fixar allt detta" sååååå har det gått lite väl långt. Jag inte särskilt mycket tid för andra intressen men då är det tur att jag pluggar: mitt intresse, samt arbetar politiskt med mitt intresse. Varje timme av min dag handlar om feminism, och det är såklart det livet jag vill leva, särskilt just nu när jag mår bra och kan ge min tid.

 

Men jag hoppas att våren ger lite mer utrymme för spontana häng och dylikt. Och att jag inte får magkatarr, vore ju lite onödigt.

 

Men trots all aktivitet som är rolig och givande men uttröttande, så finns det saker som är så stora att en knappt förmår att begripa det. Som det att jag blivit faster nu. Barnets uppenbarelse är det vackraste och sköraste jag skådat. Hur kan någonting så litet ha så mycket liv i sig? Det lilla knippet är en sammansättning av så mycket energi och liv. Jag har fått känna känslan att älska någon villkorslöst innan jag ens träffat den, och nu när jag har träffat den är känslan total. Jag kommer alltid att älska denna lilla familjevän, den totala och oändliga kärleken.

 

 

Det finns inget som är vackrare, än den kärleken.