Filippen

Jag sitter här

med gamla lappar, bilder, teckningar och ord

från de som då betydde nåt annat

 

Ett namn på baksidan av ett kvitto, en adress

en underfundig dikt

 

Saker som agerar materiell representant

för minnet,

det som har skett

aldrig göres ogjort.

 

Men vad skall jag med dessa minnen till

När min strävan står i framtiden?

Önskar jag hade snus

 

d hade vart gött

 

 

 

Försöker hitta orden, men de är någon annanstans just nu.

 

Jag har i alla fall känt äkta lycka, för första gången på väldigt, väldigt länge. Den bästa lyckan; när den kommer inifrån - oberoende av andra.

 

Jag är, vill, och skall vara fri. Måste vara.

 

Framtiden har kanske andra skrivningar än jag tänkte, och det känns fantastiskt. Världen är inte så sluten som jag trodde. Det finns så himla mycket. Det finns andra sammanhang.

 

Som jag behöver

 

 

 

 

 

 

Är helt förstummad av gårdagens händelser, våld på öppen gata. Det där planerade våldet, med syftet att åsamka stor skada, med syfte att döda... Det är obegripligt, men vi måste inse att dessa människor inte skyr några medel för att nå sitt mål. Våld utgör ett av själva grundfundamenten i nazistisk och fascistisk ideologi.

 

Jag tror inte på våld, jag avskyr alla former av våld (det är också därför jag är vegan, ett statement gentemot våldet och förtrycket). Jag avskyr, att de som kämpar för rättvisa och solidaritet också är desamma som utsätts för våldet. Detta meningslösa, idiotiska tilltag. Nävens argument tilltas av den som inte har några andra intelligenta kontringar.

 

Jag grät idag efter manifestationen, för att jag blev så djupt illa berörd. Politiskt deprimerad. Det vi kämpar för varje dag, känns så himla avlägset ibland, när sådant här händer. När vi ser samhällets utveckling växa sig åt oroliga håll. Vilket samhälle kommer vi leva i, om tio år?

 

Allt annat känns så oviktigt och förminskat, i relation till detta allvarliga. Som jag och Emma konstaterade, det känns nästan oetiskt att resa till London för nöjes skull när sådant här sker, när så mycket skit sker i världen.

 

Men jag tror, att den som kan åtnjuta det privilegiet också gör rätt i att ta paus från den politiska depressionen emellanåt. Ta paus från kapitalismens krav om duglighet och duktighet. Göra något kul några dagar, och komma tillbaka med samlad kraft.

 

 

Till feministisk kamp!

Vi ger oss inte, vi tystnar aldrig!

Blev djupt provocerad idag på 8:e marståget. Det var några män som tog sjuuukt mycket utrymme i tåget, tog ordet och skrek ramsor konstant under en längre stund, på ett ilsket vis. Jag tänker inte nämna deras organisatoriska tillhörighet för det har ingen relevans och jag hyser inget agg mot organisationen per se då jag vet att den kämpar för feminism. Jag delar även deras värderingar mångt om mycket. Men att som kvinna gå i ett fucking 8:e marståg, och bli överröstad av män känns så fruktansvärt fel, då spelar vetskapen om deras feministiska bakgrunder eller engagemang ingen roll.

Självklart skall alla rymmas inom feminismen, det är därför jag älskar denna otroligt inkluderande ideologi. Men en måste välja tillfälle när det passar bäst att höras mest. Jag skulle inte ta mest plats i ett antirastiskt sammanhang som belyser rasifierades vardag, för att jag är vit. Som vit har jag väldigt många privilegier, och makt. Därmed kan jag aldrig riktigt till hundra procent sätta mig in i känslan av att vara rasifierad i ett samhälle med rasism florerandes på daglig basis. Helt enkelt för att jag själv inte utsätts för det.

 

När sådant här inträffar, är det enda en kan göra, att skrika högre själv. Det gjorde vi. Halva demon var jag djupt provocerad, sedan tog jag maktutrymme själv. I egenskap av kvinna under förtrycket, levandes i detta jävla patriarkat dag ut och dag in. Alla hämmas av patriarkatet, och allas erfarenheter räknas, men på internationella kvinnodagen (om vi nu lever i ett så jävla kasst skitsamhälle att vi ens skall behöva ha denna dag...) kunde en ju få önska att kvinnor fick ta så sjukt mycket utrymme så det rinner över. Uppbackandes av alla, inklusive män. Vi behöver allas engagemang. Vi behöver allas aktivering.

 

Men vi måste få sätta tonen och agendan.

 

 

Det är otroligt viktigt.

 

 

Kan vi inte ens få göra det, den 8:e mars, då undrar jag när vi någonsin skall...

Ett asbra bluesrockband från 60-talet, Sam Apple Pie, finns på spotify numer. Rätt gött, har väntat några år. Kolla upp!

Ensam i läggan fredagkvällen till ära. Bara jag och mina intersektionella analyser. Makt och subjektivitet, ja minsann. Skojigare än så skola det icke bli, det besparar jag till senare. Har iaf sällskap av världens bästa Cleo. Alla borde få vara med en pluggkatt!!!

Lyssnar på hiphop, skriver hemtenta om sexualitet, etnicitet och klass (hur roligt är inte det!!! alltså att läsa genus är ju att få nörda in sig på ALLT som är kul/intressant). Har valt att skriva om sexualitet utifrån en radikalfeministisk teoretikers syn, på sexualitet i termer av makt. Det är så jävla befriande och fantastiskt, hur hen sätter ord på hur sexualiteten är definierad av män, på kvinnors bekostnad. För det är så jävla sant. Pornografi, prostitution och sexuellt våld är de yttersta konsekvenser som tillkommer av att den socialt konstruerade sexualiteten blir ett uttryck av patriarkatets makthierarkier. Alla dessa tre bidrar till att behäfta den maskulina (och våldsbejakande) rollen i samhället, och till att skapa kvinnor som objekt för mannens åtrå.

 

Något jag inte uppskattar är när folk tycker att "de inte behöver läsa genus" för att de redan är pålästa. Det är att nedvärdera all den teoretiska kunskap som själva utbildningen faktiskt ger. Visst kan en vara jättepåläst oavsett om en har utbildning eller ej, ett intresse kan ofta leda till ett tillskansande av kunskap (jag vill alltså inte värdera akademisk utbildning över annan kunskap, för det är inget jag tror på). Men jag måste ju få hävda, att jag efter snart två år av genusstudier på heltid troligen är mer insatt än någon som haft ca ett genusmoment på en kurs? Jag skulle aldrig hävda att jag "inte behöver läsa sociologi" bara för att jag är insatt i mången sociologisk teoribildning, jag har ju fortfarande aldrig läst ämnet och kan således inte uttala mig i termer av helt påläst. Genusvetenskapen tjänar på att erkännas, upphöjas och att upplyftas som det fantastiska tvärvetenskapliga ämne det faktiskt är. Det finns få ämnen (om ens något) som är lika självkritiskt. Däri ligger vetenskapens enorma drivkraft, att ifrågasätta och komma till nya frågeställningar. Den objektiva sanningen är en konstruktion. Och en illusion.

Ps Ursäktar detta högtravande inlägg, var ba tvungen att få ut mina känslor kring detta:'( Ds

 

 

Xoxo/ lezbogurrlll~

 

 

 

 

 

 

Finns det ett liv bortom känslan av förlust? Finns det tid, för försoning? Vill du att det skall vara på detta vis, vill du - att vi aldrig mer skall råkas. Vill du leva livet, utan försoning med själen och känslan? Ibland undrar jag, tänker jag, att vi aldrig mer kommer att råkas. Att våra interaktioner är förbrukade. För var dag som går har jag mindre att säga dig, och det räds mig - tanken på att glömma dig totalt. Kanske fanns du inte ens? Kanske var du bara en illusion? Jag vet inte längre,

 

jag vågar inte

tänka.