Filippen

Sidan skall kanske självdö

föraktar alla sociala medier, internet och allt det gör med oss

 

Vill vara utan,

vara med - det verkliga

 

Detta år har hittills överlag varit helt fruktansvärt kasst, ger mig vibbar á la höstterminen 2012, i stämningsläge. Det är ingen positiv liknelse. Men för var dag med någon minut mer sol än den dessförinnan, finnes lite mer hopp. Hatar känslan av meningslöshet, likgiltighet, vakuumet i den grå massan.

 

I augusti var mitt liv 100% på topp, så pass som det aldrig någonsin hade varit. Helt pga mig själv och min egen inställning. Letar dit igen, avskärmar mig externa enheter som skapar ångest.

Känner mig, odräglig.

 

Men som finaste Lova brukar säga; universum ger inte mer än en klarar av att hantera.

 

Alla är bara till låns. Det är också det, som är själva poängen

 

 

Ser fram emot Londonresan. Jag behöver verkligen andra vyer

 

 

 

 

Alltet är ett organiserat kaos, fast kanske är det inte så organiserat som det kanske borde. Strukturen finns väl eftersom att saker bli gjorda, och blir bra gjorda, men mitt inre hinner inte reflektera, betrakta, beakta. Men om jag känner efter så tror jag att den består av en likgiltig grå massa, tung och betungande. Jag vet faktiskt inte säkert, för jag har inte tid att känna efter.

 

Folk är vänliga och folk är fina, jag är tacksam över all pepp och all uppmuntran som jag får, genom text och verbalt, hemma eller på dansgolvet eller på skolan eller på stan. Jag fattar ingenting, för jag förstår inte ens vad jag gör som är bra. Jag har bara kört på hela tiden, driven av ambitioner om att få hålla på med det jag älskar mest av allt: feminism. Teoretiskt och aktivistiskt och organiserat. Men jag avskyr mig själv, jag föraktar mig själv. För att jag har ambitioner, för att jag genomför allt jag tar mig för och för att jag gör det bra. Jag vill inte vara så bra, jag vill inte ha ambitioner eller drömmar, jag vill inte bry mig. Jag vill kunna sluta, bry mig. Men när allt redan är i rullning är det bara att hoppa på tåget och följa med. Och jag måste bry mig, driven av orättvisor jag själv upplevt och sett andra uppleva.

 

Denna vecka är helt fruktansvärd på stressfronten, jag vill begrava mig i djup dvala. Men jag kan inte, jag får inte. När, får man?

 

Så länge jag inte får sätta punkt för det jag behöver sätta punkt för, kommer den riktiga lyckan aldrig att kunna infinna sig. Den makten ligger inte i mina händer att förfara över. Denna frustration är enorm, och det är ingenting som jag någonsin kan göra något åt. Jag kommer aldrig att kunna begripa de människor som hellre väljer konflikten, än att välja förståelse och empati och altruism. Jag tror inte på konflikter, livet är för kort - för att ha konflikter. Det är därför jag inte heller (vanligen) har några ovänner. Att mönstret bryts nu, känns helt jävla fucked up. Jag må tycka att det är sjukt, orättvist, frustrerande, irriterande, ledsamt, provocerande, onödigt, dumt

 

 

Men inga känslor betyder något alls. För dem kommer ändå aldrig att kunna förändra situationen.

 

Det är bara Du, som kan göra det.

Det är så mycket som händer nu, dagarna bara försvinner innan jag hinner blinka, det finns liksom inga pauser eller stunder utan göromål, det är bara fullsmäckat från att jag vaknar till att jag lägger mig. Om jag skulle fortsätta i senaste dagarnas tempo skulle jag garanterat gå in i väggen till slut, för när tanken börjar uppkomma "Jag är en robot, jag fixar allt detta" sååååå har det gått lite väl långt. Jag inte särskilt mycket tid för andra intressen men då är det tur att jag pluggar: mitt intresse, samt arbetar politiskt med mitt intresse. Varje timme av min dag handlar om feminism, och det är såklart det livet jag vill leva, särskilt just nu när jag mår bra och kan ge min tid.

 

Men jag hoppas att våren ger lite mer utrymme för spontana häng och dylikt. Och att jag inte får magkatarr, vore ju lite onödigt.

 

Men trots all aktivitet som är rolig och givande men uttröttande, så finns det saker som är så stora att en knappt förmår att begripa det. Som det att jag blivit faster nu. Barnets uppenbarelse är det vackraste och sköraste jag skådat. Hur kan någonting så litet ha så mycket liv i sig? Det lilla knippet är en sammansättning av så mycket energi och liv. Jag har fått känna känslan att älska någon villkorslöst innan jag ens träffat den, och nu när jag har träffat den är känslan total. Jag kommer alltid att älska denna lilla familjevän, den totala och oändliga kärleken.

 

 

Det finns inget som är vackrare, än den kärleken.

Fredag, filar på en debattartikel och skall komma igång med plugget snart. Tänker på orättvisor och äcklas av helgens invigning.

 

 

 

Söker efter orden

men finner inga svar

blott: ett lamslaget inre.

 

Letar efter tårar

men det finns inga kvar

bara insidan - emotioner i förvirring.

 

När ångesten blev vardagsmat

hjärtat fungerar som askfat,

livet förpassats till - tomt och innehållslöst

kallprat

 

Typ om vädret eller nåt,

minnen som passerat, tider som gått

 

Men inget spelar egentligen någon roll

När känslan är namngiven, den heter: noll.

 

 

Idag är en bra dag, det var nog ganska längesedan jag kände så helhjärtat. Efter pluggisolering, ångest och kaos måste kappan vändas rätt. Det är mycket som händer just nu, jag är på den enda platsen jag vill vara just nu. Nya studier, nytt jobb (som jag ser fram emot!), nya tag med FI vilket kanske är det roligaste jag vet. Alla dessa underbara människor som berikar mina dagar. Alla dagar skall fyllas med feminism, annars äre int värt det!!!

Imorgon skall vi workshopa och glittra forevsz.

 

Kommer lägga in bilder på lillan här sen!!! Alltså Cleo Solanas Celine, vår nya kollektivmedlem. <3<3<3

 

 

Och ps Belinda igår; "jag vet att några av mina medsystrar kommer bli arg på att jag ger honom mer utrymme i debatten" angående Pär Ström. Svar på detta = Eh, ja????????????????????? Sluta låta honom göra sig själv till martyr, jag har extremt stora svårigheter med att tycka synd om honom, och då är jag en relativt empatisk person. Han har fan inget jävla ting att klaga på, med tanke på det fullkomligt överdrivna utrymme han gavs under bästa sändningstid och i stora tidningar under flera års tid. När FI knappt talas om i medier ibland. Fattar ni någonsin vilken otrolig makt media besitter, det är blott den förlängda handen som ger den nyliberala doktrinen möjligheter att definiera och diktera folks tankar. Det kallas: kapitalistisk och sexistisk indoktrinering. Det som sväljs med hull och hår. Som tur var finns det medier som ger en mer nyanserad bild, som exempelvis Feministiskt Perspektiv eller Fria Tidningar.

 

Det är en spännande tid för den feministiska debatten. En tid av samhälls- och attitydförändring, vågar jag hoppas.

Idag började min framtid, jävligt klyschigt men sant. Steget till masterstudier känns så jävla roligt, inspirerande, stimulerande och äntligenäntligenäntligen får jag hålla på med genusvetenskap igen, det jag älskar mest i hela världen. Min passion och mitt kall. Kanske skriver jag masteruppsats nästa år, vem vet väl.

 

Men det är mycket som skall göras, i föreningen mellan politisk aktivism och teoribildning där den gemensamma nämnaren heter: feminism. Organiseringen, debatten, opinionsbildningen och medvetandegörandet är verktyget - målet är vårt framtida samhälle. Ett samhälle där alla får rätt att blomma ut till sin fulla kapacitet, där alla har ett värde och en betydelse i helheten, och där ingen hämmas pga fängslande strukturer och diskriminering.

 

Provokationen och ilskan när kampviljan, men någonstans måste också den viktigaste anledningen i slutändan vara: önskan om kärlek och solidaritet.

Lycka är förgängligt,

insikten borde kvarstå

efter återkommande sår.

Därför är tacksamheten i nuet

den bästa gåvan att ge sig själv

 

Och livet går vidare

helt enkelt för att man måste.

Men det betyder inte -

att mitt inre inte har slitits itu

 

Det kostar mycket att ge, ibland är priset extra högt. Men varje erfarenhet är en lärdom, det skall inte förringas

 

 

 

Jag är tacksam för dem som finns i min närhet.

Träffade folk utanför mitt hem för första gången på sex dagar, välbehövligt! Det finns ett liv, utanför. Det finns folk!!! Tänka sig.

 

 

Sista natten

 

 

 

 

 

 

sen: total eufori

 

 

Skall ha den bästa helgen på jag minns inte ens hur länge~

Detta konstverk heter: Uppsatsless2 (ja hade redan 1 fil på dattan som hette uppsatsless, och den var inte ny. säger mkt om mitt liv....)

 

 

Tänker på homofobi, sjukt ofta ändå. Hur naivitetens anspråk om vårt "perfekta toleranta Sverige" ter sig, hur folk minimerar problematiken med att säga: att den inte finns. I talet om nazism och extremhögervindar som blåser in över Europa, måste vi inse: att dessa intoleranta människor inte bara är emot "de andra" (icke etniskt svenska), utan även emot "homofiler", också. Inacceptans och diskriminering sker aldrig endimensionellt, förtryckande strukturer bidrar till att upprätthålla varandra. Sker parallellt, med varandra. Som homosexuell (eller hbtq överlag) lever var och en under det reella hotet: att bli utsatt för diskriminering eller av en icke acceptant hållning. Inte bara en, utan flera gånger under sin livstid. Av samhällsapparaten, av människorna i den, till och med - av människor i ens närhet.

 

Jag har homofober i min släkt. Jag har varit rädd att tala om min läggning i nya sammanhang där jag inte känner mig 100 % trygg (men aldrig i feministiska sammanhang). Jag kan inte dela med mig av mina erfarenheter på samma premisser som heterosexuella kan, för att jag då först måste räkna med, att personen i fråga inte väntat sig min normavvikelse. Millisekunden av förvåning i blicken, när ordet "flickvän" nämns.

 

Inatt drömde jag, att en person i min direkta närhet var homofob. Hen skrattade rått åt Pridefenomenet när det kom på tal. Jag blev så jävla arg, gick fram och sade: "JAG ÄR HOMOSEXUELL!", varpå jag började kasta brödbitar på personen (?). Tills personen sprang därifrån. En ganska löjlig dröm men den ger väl uttryck för huvudbryet som aldrig försvinner: att vara den normbrytande i den heteronormativa världen.

 

För även om det inte syns utanpå, även om jag kan passera som heterosexuell, så gör det så jävla ont varje gång man inte är sann mot sig själv. Just för att: jag är stolt. Och jag vill aldrig vara annorlunda, än den jag är.

 

Jag vill aldrig rätta mig efter fängslande traditionsbunda strukturer med den gråa världen som konsekvens.

 

Jag tror på ett färgsprakande samhälle. Fyllt, av kärlek.

En liten ~mental bensträckare~ kan vara påpassligt och brukligt när en suttit för lång tid framför worddokumentet. Alltså min senaste månad i livet har fan varit eremitens månad, satan vad jag skall dansa, socialisera, promenera och träffa FÖLK när jag är klar med denna uppsats from hell.

Vi har ett nytt år också, jag är delvis rädd för detta år. Men också fylld av optimism (även om det låter motsägande).

 

2012 var mitt sämsta år i hela fucking livet så nog tycker jag att jag förtjänade ett år som 2013 där (nästan) allt var så himla bra. Där jag fick chans att vara lycklig så himla stor del av tiden. Jag fick:

 

Utveckla min sociala kompetens och briljans

Vara kreativ

Lära känna nya vänner

Finna mina rötter än djupare, under en tvåveckorssemester på mödernelandets ö

Flytta till världens bästa kollektiv

Se The Knife Live

Få vetskapen om mitt snart stundande fasterskap

Få bröd för all slit och möda som mina studier inneburit

Nya insikter

Mer trygghet i mig själv

Utvecklat min matlagning än mer

Ge uttryck åt min politiska drivkraft

Umgås med dem som betyder mest

Finna kärlek åter, precis när allt kändes som mest rätt - vad kunde vara finare?

 

Är tacksam och glad över det som varit, och det som komma skall!

 

 

Nu: tillbaka till queeranalyser av Kristinaligister~

 

Vi ses den 9/1 = datumet då livet börjar ÅTER

Zeppelin på Spotify <3 Alla album!

 

Igår skrev jag i 12 h i sträck (med avbrott för paus), det kryper i låren och man blir så trött att man skriver fel århundrade med typ 400 års marginal på födelsedatum i sin analys samtidigt som man tänder lampor som skall släckas vid sömnintågandet. Rummet svämmar över med tekoppar, kaffekoppar, tusen fat med rester av nåt gott, det doftar böcker, kaffe, chai och KUNSKAP!!! Mvh låtsasgeniet

 

Nu är jag igång! Kommer behöva sitta så himla mycket denna väcka, vill spy lite.. Men på torsdag är det Håkan iaf, typiskt bra avbrott <3

Känns som att det är tusen grejer jag skall göra hela tiden och jag kan typ inte hålla reda på allt, måste maila mail, söka CSN, köpa en ny fucking kalender så jag kan hålla reda på all skit. Nåväl, säger som ja brukar: life is life nananana. Det kommer också ett nytt år.

 

Vi ses på demon på lörday! Skall vi visa alla jävla rassar att vi icke tolererar deras skit och deras vidriga våldsideologiska yttranden

 

 

Mitt liv idag:

 

Mitt nya kall i livet må bli: irakisk folkmusik ♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫

 

 

 

 

I helgen skall vi till Stökhölm. Och träffa fellow FI-partikamrater! Good life, ey~

 

 

 

 

 

Mitt och Jessicas samtal gav mig inspo till denna bild, och denna bild ger mig inspo~ *circle of life*

 

 

Att skriva uppsats:

 

Äta kaka

äta gorra

äta chips

dricka kopiösa mängder med kaffe

dito, te

 

isolering

avsocialisering

pausbrytare

 

Musik

punk

pop

bluesrock

klassiskt från romantiken

psykedelisk pop/rock

folkmusik från mellanöstern

 

tid som går

böcker överallt

trött i hjärnan

stress

less

 

Öl och dans på helgkvällarna måste en unna sig!!!

 

Jul och nyår,

jobb

 

Sen är det klart:-)

 

Ses i januari folket:--) Om ni minns hur jag ser ut då:S:S:S:/

Jag vet inte, jag kan bara känna igen mig i detta fantastiska filosofiska slackerbeteende (men den lilla skillnaden att jag ej lever på 1700-talet, har en kuk, och innehar ett vidrigt maktämbete  på andras bekostnad men, ahh)


"Karl XIV Johan sätt att arbeta i och regera från sängkammaren kom att benämnas Sängkammarregementet."