Filippen

Intressant. Att en värdesatte materiella ting så mycket förr. Indoktrinerad i den skeva samhällsstrukturen. Makten, alienationen, förskjutningen, mervärdesuttaget. Underbyggande av traditioner med syftet: att uppnå än mer makt. Konsumtionen slår oanade rekord, år för år. Hetsens lågor kan inte släckas, folks viljor kan inte bräckas. En MÅSTE ha alla prylar som en fått för sig att en behöver! Teknik, märkeskläder, köksredskap, Filippa K-muggar. Varför inte ett präktigt fårskinn?

 

Folk köper meningslösa prylar till varandra, opersonliga ting som ingen egentligen vill ha. Ibland luras en att tro, att en vill, ha. Eller att en: behöver.

 

Jag minns när jag var yngre. Kanske ända upp i yngre tonåren. Att jag kunde säga som intresse: shopping. Hur kan det vara ett intresse att skaffa materiella döda ting? Jag kommer aldrig kunna förstå mig själv, då. All konsumtion är alltid oetisk. För att en vara/råvara/produkt skall kunna tillverkas kräver det alltid att någon annan lägger ned tid/arbete för denna produktion. Tid som aldrig värderas högt nog, för den som lägger den. Tid som istället hade kunnat läggas på att leva, fullt ut.

 

Julklappar och julafton i all ära, traditioner glädjer väl alltid någon. Nog för att jag är mer för spontanitet, men jag förstår poängen. Trots att julkänsla aldrig infinner sig, trots att jag ser igenom allt låtsasprål och kitchighet och  genomskinliga budskap om fred på jorden sjungna av nyliberaler. Eller varför inte en underton av härlig kristendom.

 

Men varför skall det bara finnas en högtid om året, dessutom den mest kapitalistiska - som skall värna om utsatta människor och allas värde? Värna om gemenskapen och solidariteten? Dessa frågor borde vara fundamentet som utgör hela samhället, som bygger det. Hemlösa människor fryser ihjäl även under julhelgen, vet ni. När andra kalasar på kött i stugans värme, i ljusets sken, och samlar ihop kilovis med presentpappersrester till återvinningen. Så svimmar de hungernöden, dör kölddöden.

 

Solidaritet skall visas varje dag, alla dagar. Till alla individer, oavsett art.

 

Då kanske man slapp den konstiga paradoxen i att en överkonsumerande människa som plötsligt skall känna medlidande över tidningsrubrikerna om barnfattigdom. "Stackars barnen som inte får några klappar!" tänker en då, samtidigt som en köper sin 7:e macjulklapp och sin gigantiska julskinka till kadaverbordet.

 

Jag förstår att folk gillar julen. Jag gillar hur min familj firar jul. Jag älskar min familj mer än mycket. Jag har inget emot traditionen i sig. Men jag ogillar det dubbla genomskinliga budskapet. Och framförallt: Jag tål inte folk som inte kan tänka ett steg längre. Som inte kan vara självkritisk eller reflekterande över sin egen tillvaro, eller välja att ta ett steg tillbaka till förmån för vår planet.

 

Julen har fett mycket potential. Det hade kunnat blivit så mycket mer, om det inte vore att det var en produkt av det sjuka samhälle vi lever i. Kultur är också struktur, vet ni.