klassisk återblick

Födelsedagar, hednadagar, arbetardagar. Gör att man minns, vad som skedde däromåret. För exakt ett år sedan, därtill. Röda kalenderdagar som är kvittot på att tid förflyter, på att vägen går framåt, istället för bakåt. Minns förra valborg. Vi var där, på middagen. På festen. Det var en fin valborgsfest. Vi hjälpte någon fixa en cykel, alla engagerade sig, för att det var den stämningen. Men våran stämning,
hade förändrats.
 
Du var så kylig, avvikande, ointresserad? Jag försökte förstå. Förstod, aldrig
Förstår kanske
nu?
 
 
Minns förra maj. Vi gick i tåget, det var ju sådant vi gjorde. Det var till och med i ett tåg, som våra intresserade blickar hade mötts första gången, augusti 2010. Så vi var i vårat esse. Bland politisk gemenskap och viljan om förändring, en brinnande vilja om att störta allt skevt.
Man försöker leka något, leka det som samhället vill se. Men i själva verket var det redan försent. För vi, fanns inte mer.
 
Minns förra våren. Hur livskriserna hopade sig. Hopplöshetens bojor strama, runt bröstet. Andnöd. Ångest. Tid förflöt, till mitt livs sämsta sommar, och en ännu sämre höst. 2012 var utan att överdriva, mitt sämsta år. Av många skäl. Främst för att jag mådde dåligt, lite för ofta, för att något skulle kännas värt överhuvudtaget.
 
Sådan tur, att man kan minnas. Se tillbaka, inse, att det blev så jävla mycket bättre till slut. Nu är vi vänner, på riktigt, för första gången på ett år. Du behövs, som vän. För ingen är som du. Jag har vänt blad, jag mäktar med, det finns ingen dramatik längre emellan oss. Jag är så jävla tacksam
 
Och så himla mycket lyckligare. Det tog ett jävla jävla år. Men det är värt när man inser,
hur mycket bättre jag blev

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0