Filippen

Hösten är extra lång i år, det gläder en sådan som mig. En som tidigare var en sorglig gråtransparant skuggfigur förpassas till att vara mer. Förra hösten vill jag helst både glömma men samtidigt, minnas. Den gav nog viktiga, men smärtsamma insikter. Såsom vad ens bakgrund kan vara för nytta i ens framtid, såsom att jag inte är den som skall bo ensam, såsom att jag inte är värd att acceptera dessa oärliga som utnyttjar en emotionellt (ingen är värd det).

 

Alla förtjänar att må bra, därför får jag dåligt samvete när jag gör det - och vet att det finns så många som inte gör det. Varför har jag haft det så bra så himla många månader i sträck? Varför blev livet plötsligt en kumulativ lyckoprocess med oändligt ljus och oändlig glädje och tillfredsställelse? Kommer jag glömma vad det innebär att må dåligt. Vill jag glömma det?

 

Jag vill dock njuta. Därför njuter jag

 

Jag tror, att jag förtjänar det. Jag vet.

 

 

Exempel på Gotlands omåttliga skönhet. man vill bara vandra på en sommaräng 4-ever. Och hälsa glatt på fåren (som kallas: lamm, på gotländska) :