Filippen

Drömmer konstiga drömma hela tiden. Om spädbarn, relationer, möten, enkelhet. En enkelhet som inte riktigt verkar finnas i min vardag; inte där - när jag öppnar upp ögonen. Att veta, att jag kommer att leva i en regnbågsfamilj som vuxen. Hur jag än väljer - kommer det att bli så. Jag kommer inte att leva inom kärnfamiljsnormen, någonsin. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. På ett sätt kan det vara jobbigt att tänka på

Att alla dessa processer med nödvändighet kommer att bli mycket krångligare. Eller kanske lika enkelt som Lova säger: "Du och jag skall skaffa barn snart. Vi går ba på krogen!".

 

Vem vet väl.

 

Men jag är bara 22 år, så det är inte det. Det är inte ens bråttom alls överhuvudtaget. Men det är klart, att tanken slår en.

 

Jag önskar att mitt liv kunde spegla den filosofi jag har i livet. Jag värderar vänskap högst av allt, i hela världen. Det finns INGET, som är viktigare. Därför är jag inte heller van vid den typen av problematik, eller med uppsägande av kontakter. Det finns liksom inte på min karta. Det är aldrig ett val, ifrån min sida. Inte ett alternativ.

 

Folk säger att jag har många vänner, att jag känner många, att jag får hångla ofta, att jag är bjuden på fest ofta. Och visst, det kanske stämmer - jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag råkar bara vara socialt kompetent. Kvantitet går inte före kvalitet. Jag vet bara, att så mycket förlorar sin udd och betydelse, när vetskapen finns:

 

att till och med vänskaper går förlorade.

 

En smärtsam insikt: att inget är för evigt.

 

 

Och då känner jag bara:

 

 

 

 

Jag vill sluta drömma