http://open.spotify.com/track/10O0DsHwrCcpLCdhaVcWVL

Alltet är ett organiserat kaos, fast kanske är det inte så organiserat som det kanske borde. Strukturen finns väl eftersom att saker bli gjorda, och blir bra gjorda, men mitt inre hinner inte reflektera, betrakta, beakta. Men om jag känner efter så tror jag att den består av en likgiltig grå massa, tung och betungande. Jag vet faktiskt inte säkert, för jag har inte tid att känna efter.
 
Folk är vänliga och folk är fina, jag är tacksam över all pepp och all uppmuntran som jag får, genom text och verbalt, hemma eller på dansgolvet eller på skolan eller på stan. Jag fattar ingenting, för jag förstår inte ens vad jag gör som är bra. Jag har bara kört på hela tiden, driven av ambitioner om att få hålla på med det jag älskar mest av allt: feminism. Teoretiskt och aktivistiskt och organiserat. Men jag avskyr mig själv, jag föraktar mig själv. För att jag har ambitioner, för att jag genomför allt jag tar mig för och för att jag gör det bra. Jag vill inte vara så bra, jag vill inte ha ambitioner eller drömmar, jag vill inte bry mig. Jag vill kunna sluta, bry mig. Men när allt redan är i rullning är det bara att hoppa på tåget och följa med. Och jag måste bry mig, driven av orättvisor jag själv upplevt och sett andra uppleva.
 
Denna vecka är helt fruktansvärd på stressfronten, jag vill begrava mig i djup dvala. Men jag kan inte, jag får inte. När, får man?
 
Så länge jag inte får sätta punkt för det jag behöver sätta punkt för, kommer den riktiga lyckan aldrig att kunna infinna sig. Den makten ligger inte i mina händer att förfara över. Denna frustration är enorm, och det är ingenting som jag någonsin kan göra något åt. Jag kommer aldrig att kunna begripa de människor som hellre väljer konflikten, än att välja förståelse och empati och altruism. Jag tror inte på konflikter, livet är för kort - för att ha konflikter. Det är därför jag inte heller (vanligen) har några ovänner. Att mönstret bryts nu, känns helt jävla fucked up. Jag må tycka att det är sjukt, orättvist, frustrerande, irriterande, ledsamt, provocerande, onödigt, dumt
 
 
Men inga känslor betyder något alls. För dem kommer ändå aldrig att kunna förändra situationen.
 
Det är bara Du, som kan göra det.

Kommentarer
Postat av: mollsan

du är fin och bäst <3

2014-02-11 @ 17:57:49
Postat av: /Filliezz

<3

2014-02-26 @ 23:25:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0