Filippen

Blev djupt provocerad idag på 8:e marståget. Det var några män som tog sjuuukt mycket utrymme i tåget, tog ordet och skrek ramsor konstant under en längre stund, på ett ilsket vis. Jag tänker inte nämna deras organisatoriska tillhörighet för det har ingen relevans och jag hyser inget agg mot organisationen per se då jag vet att den kämpar för feminism. Jag delar även deras värderingar mångt om mycket. Men att som kvinna gå i ett fucking 8:e marståg, och bli överröstad av män känns så fruktansvärt fel, då spelar vetskapen om deras feministiska bakgrunder eller engagemang ingen roll.

Självklart skall alla rymmas inom feminismen, det är därför jag älskar denna otroligt inkluderande ideologi. Men en måste välja tillfälle när det passar bäst att höras mest. Jag skulle inte ta mest plats i ett antirastiskt sammanhang som belyser rasifierades vardag, för att jag är vit. Som vit har jag väldigt många privilegier, och makt. Därmed kan jag aldrig riktigt till hundra procent sätta mig in i känslan av att vara rasifierad i ett samhälle med rasism florerandes på daglig basis. Helt enkelt för att jag själv inte utsätts för det.

 

När sådant här inträffar, är det enda en kan göra, att skrika högre själv. Det gjorde vi. Halva demon var jag djupt provocerad, sedan tog jag maktutrymme själv. I egenskap av kvinna under förtrycket, levandes i detta jävla patriarkat dag ut och dag in. Alla hämmas av patriarkatet, och allas erfarenheter räknas, men på internationella kvinnodagen (om vi nu lever i ett så jävla kasst skitsamhälle att vi ens skall behöva ha denna dag...) kunde en ju få önska att kvinnor fick ta så sjukt mycket utrymme så det rinner över. Uppbackandes av alla, inklusive män. Vi behöver allas engagemang. Vi behöver allas aktivering.

 

Men vi måste få sätta tonen och agendan.

 

 

Det är otroligt viktigt.

 

 

Kan vi inte ens få göra det, den 8:e mars, då undrar jag när vi någonsin skall...