Filippen

Oj, finns denna sida - hade glömt. Internethetsen är ej längre en del av mitt liv (skönt). Vill avskala all sådant onödigt dryftande. Jag vill ha mänskliga interaktioner och göra andra utageranden.

Är i en bra livsperiod, är lycklig, förnöjsam, positiv, lugn. Trivs. Tillbringar tid med folk som får mig att må bra, utvecklas. Om vintern ger mig bottenlösa svackor, ger sommaren mig det totalt motsatta. Oändlig eufori, känslan: vad lycklig jag är, att leva just nu. Tänk, att jag lever!

Jobbar med världens bästa jobb, där jag får ge av mig som människa - till andra människor. Vad kunde vara viktigare?

 

Fattig på pengar, rik på kärlek.

 

 

Så ni förstår, internet behövs inte längre

 

 

Oöverkomligt less

i detta vakuum av tristess.

Vandrar runt, inlindad i någon slags

dövande dimma.

Var tog färgen vägen, ljuset,

alla vackra flerdimensioner?

När livet plötsligt förpassats till:

repetitiv resonans.

 

Och det finns ingen-jävla-stans

jag kan ta vägen

Inga fler känslolägen

Snart återstår blott:

förlägen.

 

 

 

Bilder från 8:e mars, tagna av frk Lindstedt (även känd för den Lindstedtska glansen)

Drömmer konstiga drömma hela tiden. Om spädbarn, relationer, möten, enkelhet. En enkelhet som inte riktigt verkar finnas i min vardag; inte där - när jag öppnar upp ögonen. Att veta, att jag kommer att leva i en regnbågsfamilj som vuxen. Hur jag än väljer - kommer det att bli så. Jag kommer inte att leva inom kärnfamiljsnormen, någonsin. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. På ett sätt kan det vara jobbigt att tänka på

Att alla dessa processer med nödvändighet kommer att bli mycket krångligare. Eller kanske lika enkelt som Lova säger: "Du och jag skall skaffa barn snart. Vi går ba på krogen!".

 

Vem vet väl.

 

Men jag är bara 22 år, så det är inte det. Det är inte ens bråttom alls överhuvudtaget. Men det är klart, att tanken slår en.

 

Jag önskar att mitt liv kunde spegla den filosofi jag har i livet. Jag värderar vänskap högst av allt, i hela världen. Det finns INGET, som är viktigare. Därför är jag inte heller van vid den typen av problematik, eller med uppsägande av kontakter. Det finns liksom inte på min karta. Det är aldrig ett val, ifrån min sida. Inte ett alternativ.

 

Folk säger att jag har många vänner, att jag känner många, att jag får hångla ofta, att jag är bjuden på fest ofta. Och visst, det kanske stämmer - jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag råkar bara vara socialt kompetent. Kvantitet går inte före kvalitet. Jag vet bara, att så mycket förlorar sin udd och betydelse, när vetskapen finns:

 

att till och med vänskaper går förlorade.

 

En smärtsam insikt: att inget är för evigt.

 

 

Och då känner jag bara:

 

 

 

 

Jag vill sluta drömma

Världens vackraste, finaste Tristan. Du är lycka personiferad.

 

 

Allt är så segt. Har svinmycket plugg att göra men får inget gjort - det är helt omöjligt att koncentrera sig på att läsa/skriva/prestera. Antar att min hjärna redan ~~tagit sommarlov~~

 

Men det suger för i slutändan innebär det att jag bortprioriterar roliga saker för att stanna hemma och plåga mig med plugg, men sen slutar det ändå med att jag får ca 0.1 promille bortgjort.

 

Vill bara skita i allt sista månaderna innan valet och bara fokusera på det. Framförallt nu när det går så bra för oss, och vi bara växer (halvvägs in i riksdagen!). Vi är med om en social rörelse nu - mitt i den - och vi är de som skriver historian. Och då, när det betänks, känns det ibland riktigt meningslöst att skriva fåniga sjusidiga "papers" på engelska om någon skit jag inte ens orkar bry mig om,

 

wä.

 

Kan även meddela att min fattighjonsperiod påbörjats, men jag unnade mig åtminstone 2 nya piercingar för mina sista rolighetspengar för denna månad:))) *väl prioriterat* Äntligen har jag hål i näsvingen igen!!! Denna gång med labret som läkesmycke (ring förra gången, ej att rekommendera). Skall dock byta till ring när den är läkt. Nåväl, det var det lilla roliga. Nu blir det till att leva på linser/bönor/ris/pasta/gröt resten av månaden. ---Frukt/juice/avve är en borgerlig lyx---

 

Men jag gillar att leva på marginalen. Det är en viktig erfarenhet, att inte ta saker för givet eller att glömma, hur förgängligt alltet är. Det, är något jag fått lära mig om, och om. Men jag tänker att det är ~bra för karaktären~.

 

Skall f.ö. ta upp poesiskrivandet snart igen, det är alltid välbehövligt.

 

Solen, du väntas oss

 

 

Usch vilket meningslöst inlägg, bevisar ba på hur fullkomligt UTTRÅKAD jag är just nu

 

Det måste ske nåt revolutionerande

Liten, bräcklig, svag

hade äntligen bestämt mig för att delta i dagboksuppläsningen på feministfestivalen, fick den spontana ingivelsen idag. Att i år, var det dags. Det hade gått. Väl på bussen, öppnar kånken: dagboken glömdes hemma.

 

Hemma åter. Skriver väl dagbok nu, som för att kompensera. Och för att hinna ikapp, känslan.

 

Jag är lite, just nu. Har inget att ge, knappt till mig själv.Drömmer stressdrömmar som inte är mardrömmar, fastän jag inte ens upplever mig stressad. Drömmen fpr säga sitt, när känslan inte är med.

 

Men nu, skall jag hinna ikapp. Med pennan som tröst och försoning. Rannsakan, till förståelse.

 

Kanske nästa år. När jag är någon annan

Jag sitter här

med gamla lappar, bilder, teckningar och ord

från de som då betydde nåt annat

 

Ett namn på baksidan av ett kvitto, en adress

en underfundig dikt

 

Saker som agerar materiell representant

för minnet,

det som har skett

aldrig göres ogjort.

 

Men vad skall jag med dessa minnen till

När min strävan står i framtiden?

Önskar jag hade snus

 

d hade vart gött

 

 

 

Försöker hitta orden, men de är någon annanstans just nu.

 

Jag har i alla fall känt äkta lycka, för första gången på väldigt, väldigt länge. Den bästa lyckan; när den kommer inifrån - oberoende av andra.

 

Jag är, vill, och skall vara fri. Måste vara.

 

Framtiden har kanske andra skrivningar än jag tänkte, och det känns fantastiskt. Världen är inte så sluten som jag trodde. Det finns så himla mycket. Det finns andra sammanhang.

 

Som jag behöver

 

 

 

 

 

 

Är helt förstummad av gårdagens händelser, våld på öppen gata. Det där planerade våldet, med syftet att åsamka stor skada, med syfte att döda... Det är obegripligt, men vi måste inse att dessa människor inte skyr några medel för att nå sitt mål. Våld utgör ett av själva grundfundamenten i nazistisk och fascistisk ideologi.

 

Jag tror inte på våld, jag avskyr alla former av våld (det är också därför jag är vegan, ett statement gentemot våldet och förtrycket). Jag avskyr, att de som kämpar för rättvisa och solidaritet också är desamma som utsätts för våldet. Detta meningslösa, idiotiska tilltag. Nävens argument tilltas av den som inte har några andra intelligenta kontringar.

 

Jag grät idag efter manifestationen, för att jag blev så djupt illa berörd. Politiskt deprimerad. Det vi kämpar för varje dag, känns så himla avlägset ibland, när sådant här händer. När vi ser samhällets utveckling växa sig åt oroliga håll. Vilket samhälle kommer vi leva i, om tio år?

 

Allt annat känns så oviktigt och förminskat, i relation till detta allvarliga. Som jag och Emma konstaterade, det känns nästan oetiskt att resa till London för nöjes skull när sådant här sker, när så mycket skit sker i världen.

 

Men jag tror, att den som kan åtnjuta det privilegiet också gör rätt i att ta paus från den politiska depressionen emellanåt. Ta paus från kapitalismens krav om duglighet och duktighet. Göra något kul några dagar, och komma tillbaka med samlad kraft.

 

 

Till feministisk kamp!

Vi ger oss inte, vi tystnar aldrig!