Filippen

Kyliga, intetsägande tomhet.

Betyder ingenting, har inga innebörder.

Ockuperar, obducerar - finner, inget.

Tomhetens tid, styr, likt

liktgiltig statskrona gjort, i alla tider

 

Finns inga platser? Emotionella mål?

Bara: den kyligt, slemmigt klamrande

intetsägande: tomheten.

 

Vad får jag, om jag byter ut

dig mot något bättre? Vettigt?

 

Har vi en deal.

Man går runt och tror att man är stabilast, tryggast, lugnast i hela världen. Så märker man, hur himla lätt - det raseras. Denna sommar har byggt upp någon slags oövervinnerlighet, det som förr bestått av kasst virke, blev gjutet i betong, och det har varit så befriande att veta: att ingen ingen ingen endaste jävel, kan rucka på det. Men kanske inser jag nu, att jag fortfarande är mänsklig? Vilket i och för sig är positivt. Svaghet är bra, det handlar om att vara jordnära och ödmjuk och att vara empatisk. Det i sig, ser jag inget problem i. Det är däremot jobbigt, att vara en sådan känslomänniska; att styras så sjukt mycket av sina känslor, som jag gör. En tillgång, med också en spärr.

Jag har en svacka av social klumpighet, som jag måste förbi. Känner mig bara fel i efterhand, alltför ofta. Kanske är det så, också. Vem vet.

Oj, denna sida existerade visst. Det känns så himla onaturligt att blogga numer, vad skriver man ens? Vad är intressant, relevant? I helgen har en flytt fältet, en annan tillkommit. Livets ständiga rörelse, förnyelse. Jag har skaffat årskort på gym, musklerna suktar efter att drivas sin totala mättnad. Men låt er icke luras, ölen lämnar jag inte därhän, bara därför. Jag tror på att mycket av olika, ger sundhet och lycka! Varför bryta ett vinnande koncept?

Hösten nalkas, äntligen är det inte bara september i min hjärna utan också i almanackan. Det ger mig ro; vetskapen om den nalkande rutinvardagen vi strax kastas in i. Passerar Campus med längtan, passion och storartade drömmar om nuet och framtiden. Där, mitt andra hem, hamnar jag också rättmätigen åter, i övermorgon. Uppsatsproduktion väntas, nya idéer skall finnas. Kanske väntar stolthet och lärdom i slutet av året, vore det inte fint så säg!

 

Åh, du älskade höst, alltid att du kommer stå mig närmast, om hjärtat. Du utsöndrar bara allt jag känner, inom mig. Så enkelt, simpelt men ändå så storartat. Den friska levnadsluften, de klara färgerna. Allt, det. Just - det.

Har packat allt, skall strax bege mig mot mor, äta, sedan åker vi tsm till flygplatsen. Hatar att flyga, serr, det är fan helt sjukt att vi håller på med sådant. Flänga i luften, vad är det för jävla sätt! Förstöra miljön på samma gång, idioti!!

Reser med handbagage och beslutade att lämna dagboken hemmavid (pga tar mkt plats och är tung, den är rätt rejäl). Känns asjobbigt, för jag är i en redig skrivarperiod. Tänk om jag får asmkt inspo? Massa dikter som måste ut. Nåväl, får väl sno papper nånstans ifrån, annars.

 

Vi ses i augusti. Alla fina! Och vem vet, kanske, kanske, har mina cpögon slutat lagga då. Eller så har jag blivit blind.


Här är min avskedspresent:

 

 

 

Samt en bild så att ni slipper glömma bort hur jag ser ut (observera, man ser rödögat på mitt vänstra, även på bilden.)

 

Ligger i vårt vardagsrum, i världens bästa soffa. Glor på Shameless, äter lite, lyssnar på Donovan.

 

Tänker på alla intervjuer som äter upp mig inifrån, stjäl mina tankar och min energi. Någon ny människa skall bo hos oss i höst, hur kommer det att bli? Säkert jättefint, men alla intervjuer styckar upp dagarna och gör att jag känner mig låst. För att jag MÅSTE vara hemma dem tiderna. För att jag MÅSTE vara social och lyssnande och representabel. Det slutar med att jag stannar hemma konstant. Med en trött hjärna som resultat, virrvarret av alla nya människor som vill bo här, som vill vara en del av våra liv.

I och för sig sjukt skönt, att vara hemma, för tre veckor sedan typ var jag knappt hemma alls ever, så det är väl bra med omväxling. Plus att vårt hem är kanske den mysigaste plats jag vet på hela jorden.

 

Men just nu känner jag den enorma tristessens bojor binda mig. Jag blir så snabbt less på att ha för mycket tid över, det slutar bara med att jag inte gör ett jävla skit.

 

 

 

Vill bara kedjeröka och dö

Har svårt att förstå hur jag kunnat leva ett liv utan J.J Cale. Jag har svårt att hitta något, som är bättre än detta.

 

Funderar fortfarande på om jag skall skaffa en poesiblogg istället för denna. Tror nog tyvärr att denna blogg har sjungit sin sista vals, sådär efter sex år av existens. Ju mer jag skriver dagbok, desto mindre funktion fyller en offentlig internet-dagbok.

 

Men poesi fyller en funktion att visas offentligt, både för mig och för mottagaren (förhoppningsvis).

 

Nåväl, lever och mår, helt okej i vart fall. Nästa vecka beger jag mig söderöver till mina barndomssomrars ö. Lova skall få träffa min gigantiska släkt.

 

 

 

 

En bild som inte gör vårt mysiga vardagsrum rättvisa överhuvudtaget. Frågan kvarstår: när skall vi ha vår asstora soff-fest?

 

Att jobba heltid är verkligen deprimerande

det får hela livet att förlora sin mening, så himla snabbt.

 

När man till och med blir påprackad pass exakt varje gång man är ledig, förnims lessheten rätt snabbt.

Ingen tacksamhet, bara krav som aldrig sinar. Synen på människor som robotar.

 

Jag är ingen robot. Jag är en kännande individ som ser väldigt mycket egenvärde i att ha 1 ledig dag för att kunna vila, äta och socialisera på.

 

När jag jobbar mycket relaterar jag alltid till Lana Tisdel i Boys Don't Cry, för alla de scener där hon på nätterna skymtas genom fabriksfönstret, i fabriksmunderingen, under lysrörsljuset, där hon tvingas spendera sin tid på meningslösheter. Jag jobbar inte på en fabrik, men slavar väl likväl. Den större skillnaden är väl att hon blir uppvaktad av en nice transperson när hon jobbar. Det blir inte jag:/:(

 

 

 

Har köpt biljett till Gotland nu. Den 25:e flyger jag (likt den miljömarodör jag annars alltid är) ned mot Visby, direktflyg från Ume. Känns lika fräscht som charter, ungefär! För första gången sedan mitt sextonåriga jag var en realitet, skall mina fortfarande conversebeklädda fötter återigen traska i modernelandets trakter och kullersten.

 

Den grejen: när folk frågar varifrån en kommer. Jag är Umeåbo sedan forever, det är en del av min identitet. Men jag är inte född här, har inte majoriteten av min släkt här. Jag är, född i Visby. Min familj har en historia, som klamrar sig vid denna vackra, medeltidsaktande, gröna, steniga, soliga ö som inte liknar någon annan del av Sverige.

 

Det blir nog fint. Att möta dåtiden i sin egen nutid. Perspektiv?

 

Är i någon slags inre förändring eller bearbetande process. Därför märker jag, att jag inte är som jag brukar. Kanske tonas ned något, jag vet inte. Vad som än sker, hoppas jag på resultat, av det positiva slaget.

Blickar ut genom fönstret

konstant

Kan inte låta bli.

Vad letar blicken?

Svar som inte finns

förvirring utan ord

tyngd utan materia.

 

Mattias Alkbergs begravning

- När livet är en begravning

Fast nej, så pass, är det inte.

Bara mer: själslöst mediokert

Utan visioner

Mer illusioner

I färgblaskiga toner

 

som inte betyder nåt,

som aldrig betyder nåt

För det är blott en fabricerad del,

av verkligheten.

 

Fast vet ni,

vet ni

Att inte ens verkligheten själv

är äkta.

Kan inte

va äkta.

För jag förmår inte,

greppa den.

Ljusglimtan,

släckta.

Hahaha sådana bilder som är så jävla

det klassiska författarporträttet, once again

 

Du är bäst

i hela världen

 

 

 

 

Det som kallas: Vårt Hem.

 

 

I Överboda eller vad det nu het'. Med Lova, hos finaste Hanna

 

 

Jag har ingen musik,

blott en tomhet

 

Saknar göromål.

kanske inte sammanhanget -

men meningen

 

Tappar fotfästet?

 

Är för öppen, samtidigt för stängd

alla andras feghet provocerar

 

Men vem är jag,

att döma?

Socialiserar så mycket att jag till sist får be folk att avlägsna sig från mitt rum, likt en hormonstinn tonåring med stulen "Obehöriga Äga Ej Tillträde"-skylt på dörren, fäktandes med tonårsfumliga armar, skrikandes med tonårsinstabilt röstläge. Alltså vad är upp med min ambivalens; när jag var liten associerade jag mig alltid till att vara ~ensamvargen~. Medan jag nu identifierar mig vara den mest sociala jag känner, nästan. Drygt social, för mycket, liksom.

 

Men ibland slår isoleringsrötterna till, och kallar tillbaka. Hjärnan slutar fungera. Eller jag blir psykad, tänkte t.ex. nyss att: "Hmmm, jag kanske skall vara ensam mkt länge bara för att?" men vet varken hur eller när. Och nu när jag funderar på det känner jag bara ett fett: Varför ens. Så himla onödigt att vara ensam när man kan leva med andra, kollektivistiskt, empatiskt, utvecklande, förändrande.

 

Människor är det bästa som finns! Eller snarare: Människor kan vara det bästa som finns

 

 

Nåväl. Kan ni förstå hur mycket man hinner fylla dagarna med, när man är ledig? Folk, böcker, seriösare matlagning, äta upp se', hemmafixande, skissande, skrivande, filmnedladdande, filosoferande.

 

Alla mina identiteter jag har (haft) är avskalade. Jag är bara Jag. Mina kategorier heter ingenting, för de finns inte. Dagarna har förlorat sina namn, för det betyder ingenting.

 

Kapitalismen har lurat alla. Det är så här: det egentligen är menat.

 

 

 

Lönearbete kan fan ta sig åt helvete------

Läser

tänker

fixar

ändrar

ordnar

softar

sover

stressar inte

cyklar

äter

socialiserar

 

 

Det är så intressant, vad som händer med en människa som aldrig annars är ledig, och plötsligt blir det. Jag har inte varit ledig under längre perioder på 4-5 år. Nu har jag all tid i världen, att göra vad jag vill. Jag skulle spontant kunna dra till Sthlm på måndag, om jag kände för det. Jag kan spontant hänga med vem jag vill, vilka tider på dygnet som helst. Livet är fyllt - av spontanitet.

 

De första dagarna gick åt att andas ut, släppa allt vad akademiskt analyserande heter. Sova ut. Dagarna därefter, gick åt att skala av alla identitetsmarkörer jag har, alla kategorier. Student, personlig assistent, partimedlem, aktivist, och annat. Jag skalar bort, allt det, som kräver fullständigt engagemang och hundrarprocentig hängivenhet. För att kunna leverera detta, i höst.

 

 

 

Och det är en så spännande känsla. Att vara helt fri, men för den skull, inte tom. Att komma på djupet, verkligen blomma ut, kunna vara exakt den, som en vill vara.

 

Kapitalismens bojor förhindrar människor att utvecklas, att vara fria i sinnet, och framför allt: att njuta av livet. Låt eländet rasera inom vår livstid, så fler människor och djur får känna, som jag gör nu.

 

 

För det är just på detta vis,

som livet innebär att levas.

Såg Electrick Children igår, mkt drömsk, ungdomskultursromantiserande och lite annorlunda. Se! Intressant att jag hatar USA men älskar filmer som skildrar amerikansk ungdomskultur och populärkultur, hur går det ihop...?

 

 

Nåväl. Huvudrollsinnehavaren Julia Garner var för mig okänd sedan tidigare, tror hon är rätt ny i ~filmvärlden~. Bortsett från hennes skådespelarinsats så blir en blir helt slagen, tagen, av hennes skönhet! Hennes ansikte är verkligen, intressant. Tydligen skall hon vara med i den nya Sin City (som kommer i år?), kan vara kul.

 

 

Visste ni att detta tecken: ~

 

(Som för övrigt är världens bästa skiljetecken, på delad förstaplats som min andra älskling semikolonet ; ; ; ; )

 

 

Nåväl, som sagt, visste ni att ovan nämnda tecken heter TILDE

 

Så himla fint!!!

 

Får jag 1 kid 1 gång ska det baske mig heta tilde. Sen ska det bli en cool människa som ska pierca sig och tatuera in: Tilde på överarmen (tecknet alltså, inte namnet föfan, sjukt skabbigt att tatuera in sitt eget namn. typ som att tatuera in 1991)

 

 

 

 

Det är synd att det är så äckligt att röka inne

för ibland sku' de va gott

 

Till kaffet, och skrivandet.

Det skulle passat så bra med en liten vacker antik askkopp på sekretären.

 

Istället skiter jag i'tt, palla gå ut!!

 

Tack, mvh lungorna

 

 

Alltså uppsatsen måste verkligen på riktigt bli klar snart, annars blir jag väl skvatt galen, inte helt förvånande eller så men ändå