Filippen

Dunderklumpen var den första filmen jag beskådade på bio, i mina dagar. Som tre år, på Folkets Bio Haga. Jag förstod inte riktigt vad det var frågan om, och gick fram och kikade bakom bioduksdraperiet. Då började alla i den lilla salongen att skratta så gott åt den tokiga lillungen. Självfallet började jag gråta, som liten tål man ju ej att narras åt.

Men filmen, är väl lika fin idag som den var då, och som den även var då den gjordes 1974. Älskar dessa välgjorda tecknade vänsterpropagandabarnfilmer med sång á la 70-tal. Guld och sådär