Filippen

Blickar ut genom fönstret

konstant

Kan inte låta bli.

Vad letar blicken?

Svar som inte finns

förvirring utan ord

tyngd utan materia.

 

Mattias Alkbergs begravning

- När livet är en begravning

Fast nej, så pass, är det inte.

Bara mer: själslöst mediokert

Utan visioner

Mer illusioner

I färgblaskiga toner

 

som inte betyder nåt,

som aldrig betyder nåt

För det är blott en fabricerad del,

av verkligheten.

 

Fast vet ni,

vet ni

Att inte ens verkligheten själv

är äkta.

Kan inte

va äkta.

För jag förmår inte,

greppa den.

Ljusglimtan,

släckta.

Hahaha sådana bilder som är så jävla

det klassiska författarporträttet, once again

 

Du är bäst

i hela världen

 

 

 

 

Det som kallas: Vårt Hem.

 

 

I Överboda eller vad det nu het'. Med Lova, hos finaste Hanna

 

 

Jag har ingen musik,

blott en tomhet

 

Saknar göromål.

kanske inte sammanhanget -

men meningen

 

Tappar fotfästet?

 

Är för öppen, samtidigt för stängd

alla andras feghet provocerar

 

Men vem är jag,

att döma?

Socialiserar så mycket att jag till sist får be folk att avlägsna sig från mitt rum, likt en hormonstinn tonåring med stulen "Obehöriga Äga Ej Tillträde"-skylt på dörren, fäktandes med tonårsfumliga armar, skrikandes med tonårsinstabilt röstläge. Alltså vad är upp med min ambivalens; när jag var liten associerade jag mig alltid till att vara ~ensamvargen~. Medan jag nu identifierar mig vara den mest sociala jag känner, nästan. Drygt social, för mycket, liksom.

 

Men ibland slår isoleringsrötterna till, och kallar tillbaka. Hjärnan slutar fungera. Eller jag blir psykad, tänkte t.ex. nyss att: "Hmmm, jag kanske skall vara ensam mkt länge bara för att?" men vet varken hur eller när. Och nu när jag funderar på det känner jag bara ett fett: Varför ens. Så himla onödigt att vara ensam när man kan leva med andra, kollektivistiskt, empatiskt, utvecklande, förändrande.

 

Människor är det bästa som finns! Eller snarare: Människor kan vara det bästa som finns

 

 

Nåväl. Kan ni förstå hur mycket man hinner fylla dagarna med, när man är ledig? Folk, böcker, seriösare matlagning, äta upp se', hemmafixande, skissande, skrivande, filmnedladdande, filosoferande.

 

Alla mina identiteter jag har (haft) är avskalade. Jag är bara Jag. Mina kategorier heter ingenting, för de finns inte. Dagarna har förlorat sina namn, för det betyder ingenting.

 

Kapitalismen har lurat alla. Det är så här: det egentligen är menat.

 

 

 

Lönearbete kan fan ta sig åt helvete------

Läser

tänker

fixar

ändrar

ordnar

softar

sover

stressar inte

cyklar

äter

socialiserar

 

 

Det är så intressant, vad som händer med en människa som aldrig annars är ledig, och plötsligt blir det. Jag har inte varit ledig under längre perioder på 4-5 år. Nu har jag all tid i världen, att göra vad jag vill. Jag skulle spontant kunna dra till Sthlm på måndag, om jag kände för det. Jag kan spontant hänga med vem jag vill, vilka tider på dygnet som helst. Livet är fyllt - av spontanitet.

 

De första dagarna gick åt att andas ut, släppa allt vad akademiskt analyserande heter. Sova ut. Dagarna därefter, gick åt att skala av alla identitetsmarkörer jag har, alla kategorier. Student, personlig assistent, partimedlem, aktivist, och annat. Jag skalar bort, allt det, som kräver fullständigt engagemang och hundrarprocentig hängivenhet. För att kunna leverera detta, i höst.

 

 

 

Och det är en så spännande känsla. Att vara helt fri, men för den skull, inte tom. Att komma på djupet, verkligen blomma ut, kunna vara exakt den, som en vill vara.

 

Kapitalismens bojor förhindrar människor att utvecklas, att vara fria i sinnet, och framför allt: att njuta av livet. Låt eländet rasera inom vår livstid, så fler människor och djur får känna, som jag gör nu.

 

 

För det är just på detta vis,

som livet innebär att levas.