Den oetiska minkfarmningen
Igår följdes jag och Emma till Olofsfors. Där ligger Norrlands största minkfarm, avskilt från allmänheten. Tusentals djur lever sina korta och ovärdiga liv här. De föds upp, och får sedan stressat röra sig runt i en bur stor som en fjärdedels kvadratmeter, tillsammans med flertalet andra individer.
Det enda de ser är sina burkamrater. Det enda de gör är att äta och sova, idka stereotypier samt slåss, pga sinnesförvirringen som det ger att vara konstant instängd och understimulerad. Ett helt liv, i fångenskap, för att sedan gasas ihjäl under ren tortyr. För att slutligen bli en del av en kappa, en kapuschong, en detalj på ett par handskar eller varför inte en mössa. Till EN pälskappa behövs ca 40-70 st liv. Liv som erövras, för att vi människor tar oss rätten till det. Tar oss friheten, att kunna bestämma över andra varelser "leva eller inte leva".
Det finns ett argument att fuskpäls är betydligt mer miljöovänligt än naturlig päls; att det på så vis berättigar bärandet av djurpäls ur miljöetisk synvinkel. Detta är ett felaktigt argument, ty en riktig päls är 15 ggr så miljöovänlig i sin produktion än vad den syntetiska pälsen är.
Igår följdes jag och min vän tillsammans med flera andra för att gemensamt demonstrera mot denna sadistiska verksamhet. Det gick lugnt och fint till, tillsammans med polisiära och mediala grupperingar. Det var ett ifrågasättande mot en oetisk, förlegad och barbarisk verksamhet, ett ifrågasättande gentemot slöa politiker och myndigheter som fullständigt ignorerar denna fråga. Ett ifrågasättande mot det faktum att hela djurskyddslagen fullständigt bryts på alldeles för många punkter, för att någonsin kunna legitimera fortgången av denna produktion.
Demonstrationen avrundades med en rundvandring längs stängslet som omgav farmen. Stora hundar som sprang på innergården skällde och varnade för oss inkräktande besökare. Vi kom slutligen fram till en del av stängslet där man kunde se in i farmen. Oändliga rader av burar skymtades.
Små burar, där minkar sågs kila fram och tillbaka, ställande sig på två ben och kika på oss. Jag kände den fruktansvärda stanken av avföringen som låg under burarna. Jag hörde de ledsamma skriken och pipen från alla dessa stackars varelser. Jag såg det stereotypa rörelsemönstret med egna ögon. Jag kände en enorm smärta i hela min själ, hela mitt hjärta. Allt ärrades än mer.
Konstant illamående i en timme. Illamående som höll i sig ca 20 minuter även efter att jag beskådat detta fruktansvärda. Det hemskaste av allt var efteråt; att bara sätta sig i en varm buss, åka hem för att äta sig mätt, träffa vänner, sova gott. Med vetskapen i bakhuvudet att dessa underbara varelser fortfarande är fast, och kommer hela livet att vara, i sin odrägliga tillvaro. Som en demonstrant sade: "Detta är nog det mest spännande som händer i hela deras liv - att de ser oss gå här."
När jag kom hem låg älskade Winston på sängen i gästrummet. Jag lade mig där bredvid, somnade med ytterkläderna på, trött av utmattning och av sorgsenhet. När jag vaknade upp blev jag så lycklig över att han har det så bra, att han får leva ett förnöjsamt kattliv, med mycket kärlek, tillgivenhet, lek och stimulans.
Men jag kunde inte släppa tanken; varför är det en självklarhet att han skall få ha det fint, när inte alla varelser får det? Man kan aldrig värdera varelser utifrån placeringen som husdjur-vilt eller människa. Alla varelser har samma värde, alla behövs. Alla existerar av en anledning.
Ingen har någonsin rätt att bestämma över någon annans liv. Det är nog det dummaste påhittet som den förtryckande människan någonsin kommit på.
Att människan är en idiotisk varelse är knappast en nyhet. Insikten gör likväl lika ont varje gång man når den.
Hur mycket jag än försöker, kommer jag aldrig att förstå.
Folk måste lära sig att sluta blunda. Endast då kan vi nå förändring.
Det enda de ser är sina burkamrater. Det enda de gör är att äta och sova, idka stereotypier samt slåss, pga sinnesförvirringen som det ger att vara konstant instängd och understimulerad. Ett helt liv, i fångenskap, för att sedan gasas ihjäl under ren tortyr. För att slutligen bli en del av en kappa, en kapuschong, en detalj på ett par handskar eller varför inte en mössa. Till EN pälskappa behövs ca 40-70 st liv. Liv som erövras, för att vi människor tar oss rätten till det. Tar oss friheten, att kunna bestämma över andra varelser "leva eller inte leva".
Det finns ett argument att fuskpäls är betydligt mer miljöovänligt än naturlig päls; att det på så vis berättigar bärandet av djurpäls ur miljöetisk synvinkel. Detta är ett felaktigt argument, ty en riktig päls är 15 ggr så miljöovänlig i sin produktion än vad den syntetiska pälsen är.
Igår följdes jag och min vän tillsammans med flera andra för att gemensamt demonstrera mot denna sadistiska verksamhet. Det gick lugnt och fint till, tillsammans med polisiära och mediala grupperingar. Det var ett ifrågasättande mot en oetisk, förlegad och barbarisk verksamhet, ett ifrågasättande gentemot slöa politiker och myndigheter som fullständigt ignorerar denna fråga. Ett ifrågasättande mot det faktum att hela djurskyddslagen fullständigt bryts på alldeles för många punkter, för att någonsin kunna legitimera fortgången av denna produktion.
Demonstrationen avrundades med en rundvandring längs stängslet som omgav farmen. Stora hundar som sprang på innergården skällde och varnade för oss inkräktande besökare. Vi kom slutligen fram till en del av stängslet där man kunde se in i farmen. Oändliga rader av burar skymtades.
Små burar, där minkar sågs kila fram och tillbaka, ställande sig på två ben och kika på oss. Jag kände den fruktansvärda stanken av avföringen som låg under burarna. Jag hörde de ledsamma skriken och pipen från alla dessa stackars varelser. Jag såg det stereotypa rörelsemönstret med egna ögon. Jag kände en enorm smärta i hela min själ, hela mitt hjärta. Allt ärrades än mer.
Konstant illamående i en timme. Illamående som höll i sig ca 20 minuter även efter att jag beskådat detta fruktansvärda. Det hemskaste av allt var efteråt; att bara sätta sig i en varm buss, åka hem för att äta sig mätt, träffa vänner, sova gott. Med vetskapen i bakhuvudet att dessa underbara varelser fortfarande är fast, och kommer hela livet att vara, i sin odrägliga tillvaro. Som en demonstrant sade: "Detta är nog det mest spännande som händer i hela deras liv - att de ser oss gå här."
När jag kom hem låg älskade Winston på sängen i gästrummet. Jag lade mig där bredvid, somnade med ytterkläderna på, trött av utmattning och av sorgsenhet. När jag vaknade upp blev jag så lycklig över att han har det så bra, att han får leva ett förnöjsamt kattliv, med mycket kärlek, tillgivenhet, lek och stimulans.
Men jag kunde inte släppa tanken; varför är det en självklarhet att han skall få ha det fint, när inte alla varelser får det? Man kan aldrig värdera varelser utifrån placeringen som husdjur-vilt eller människa. Alla varelser har samma värde, alla behövs. Alla existerar av en anledning.
Ingen har någonsin rätt att bestämma över någon annans liv. Det är nog det dummaste påhittet som den förtryckande människan någonsin kommit på.
Att människan är en idiotisk varelse är knappast en nyhet. Insikten gör likväl lika ont varje gång man når den.
Hur mycket jag än försöker, kommer jag aldrig att förstå.
Folk måste lära sig att sluta blunda. Endast då kan vi nå förändring.
Kommentarer
Trackback
