Filippen

Idag är det exakt ett år sedan min älskade kamrat och trogne följeslagare - Storkisse - dog. Jag var den enda som bevittnade det också, såg hans sista kämpande andetag - livet försvinna ur blicken. Han var min bästa vän ända sedan jag var en blott 6-årig flicka, och plötsligt fanns han aldrig mer. Aldrig skulle jag höra dunset från balkongen, när han kom springandes mot mig sena kvällsnätter, bara för att säga hej. Aldrig mer skulle jag höra hans hälsningar och kurrande när han välkomnade mig i hallen varje dag. Aldrig mer skulle jag känna hans tyngd i min famn, eller den underbara doften av hans päls. Jag har aldrig känt en katt som honom, och då har jag ändå haft upp emot 10 st i mina dagar. Jag kommer aldrig mer att känna en som honom.

Folk kanske inte förstår. Förstår att jag i flera månader fick för mig att jag såg honom här hemma, fast det bara var illusion. Eller att han tycktes springa förbi cykelstället utanför hemmet om kvällarna, fast så inte var fallet. Att jag hade planerat att ta honom med mig när jag skulle flytta hemifrån. Förstår att han var den ultimata trösten och sällskapet i alla lägen. Förstå, att jag fortfarande knappt kan inse att jag aldrig mer kommer att träffa denna underbara varelse. Jag drömde om honom senast för 3 veckor sedan. Jag saknar honom så.

12 underbara år fick jag med dig, min finaste älsklingsgubbe. Jag saknar dig än, och kommer alltid att göra.