oroligheternas tid
Imorse vaknade jag till regnets smatter mot den franska balkongen som snart är ett minne blott, åskans fortgående mullrande som egentligen är Tors basröst. Himlen grät för Norge och för Amy Winehouse
Tragedier är så svåra att acceptera. De sker, ofta helt oförutsägbart, men med en enormt penetrarenda kraft rakt genom blopumpen, likt sylvassa rakblad. Varför vill någon skada en annan medmänniska? Hur kan man så känslokallt och empatilöst meja ner ett nästintill tresiffrigt tal av unga människor - folk som har hela livet framför sig? Hur jobbigt det än är att smälta, tanken på alla döda, och tanken på livets förgänglighet: alla kan vi dö när som helst, och man vet aldrig hur - är det ännu viktigare att folk engagerar sig politiskt. Visar att i ett demokratiskt samhälle värnar vi om varandra. Socialismen skall segra, oavsett hur många extremister det finns som tänker tvärtom. Alla individers lika värde och rätt till liv borde vara en självklarhet i alla samhällen och i alla lägen. Genomslagskraften blir än större när vi blir motbevisade om vår tes av att Norden skulle vara så lugnt och krigsbefriat nuförtiden. Kriget har nog tyvärr knappt börjat
Men vi ger oss inte
"If everyone demanded peace instead of another television set, then there'd be peace."
"If someone thinks that love and peace is a cliche that must have been left behind in the Sixties, that's his problem. Love and peace are eternal."
"You either get tired fighting for peace, or you die."
