Filippen

Som inbiten Beatlesfantast och nästintill religiös dyrkare av den vackraste människa som gått på denna jord
( = John Lennon) så har jag mången gånger blivit tipsad att beskåda Nowhere Boy. En film jag självfallet tänkt se även innan jag blev tipsad om den. Igår slog jag slag i saken och fick äntligen efter ett års taggande se den.

Filmen utspelar sig i Liverpool 1956, under John Lennons tonår - innan ära och berömmelse tog vid. Vid själva uppförandet av The Quarrymen och innan The Beatles storaktiga antågande.

Jag skulle väl säga att filmen främst skildrar Lennons relation till sin mor (som han av diverse anledningar inte växte upp med - utan lärde känna först som tonåring). Jag blev oväntat nöjd över filmens autenticitet; de visar det som faktiskt hände i verkligheten - och för mig är det otroligt viktigt att de inte förvränger sanningen utan ser till att filmen faktiskt blir hedrande och ärlig.

Aaron Johnsons porträtterande av John Lennon var jag lite skeptiskt till från början. Tänkte:

1. Han är inte tillräckligt lik.
2. Var är all personlighet?
3. Rösten är helt fel.

Men i takt med att filmen rullade insåg jag att ingen annan hade kunnat göra det speciellt mycket bättre; ty det går inte att göra en exakt kopia av honom. Denne Aaron Johnson gjorde det så väl man kunde göra det. Han lyckades faktiskt fånga den komiska, dryga, underfundiga arbetarpojken som han var - och med samma rapphet i käften. Det var fint att se.

Historien är sorglig och berörande på ett vackert sätt. Rekommenderar filmen till alla, även folk som inte vet ett dyft om John Lennon eller hans historia.

PS Ett stort minus för att skådespelaren som spelade Paul MacCartney såg ut som en äckligt ful småpojke. Inte likt någonstans. DS