homofobi

Idag är det IDAHO; International Day Against Homphobia and Transphobia. Det finns alltså en officiell dag fri från homofobi, men eftersom att den verkar relativt ouppmärksammad (jag vet knappt själv varför jag vet om dess existens eller företeelse) så är det väl inte så många som tänker på den.

Jag fick veta att min fars särbo kommer på besök imorgon. "Kul!" tänker jag; eftersom att det var längesedan jag träffade henne; och hon är väldigt trevlig. Jag frågade: "Har du berättat om Rosita då?" varpå han ger nekande svar. Försvarar sig med att "Jag sitter inte och skvallrar massa!" och jag undrar bara; han berättade förmodligen om min brors nya flickvän till sin särbo (som har varit tillsammans kortare officiellt än vad jag + R har) även innan brorsan+sin gf kom på middag hos särbon i Sthlm.

"Så du har inte nämnt några detaljer om existensen på en person som bara råkat hänga runt i vårt hem var och varannan dag i FYRA månader?" säger jag småkyligt. "Nej, jo visst har jag berättat om hennes existens såklart. Och jag har också berättat om lägenheten!".

Så du berättar om en lägenhet som jag kanske ska skriva kontrakt på, som du vetat om i högst en vecka, men inte om den människa jag älskat i fyra månader tillbaka?

Jag älskar min pappa, och han är klokare än många. Han är min största förebild vad gäller såväl att skriva, analytiskt tänkande, politiskt filosoferande och engagerande och han innehar allmän hundraprocentig underbart perfekt förhållningssätt till som omvärld. Men när det gäller hbtq-ämnen så märks det så tydligt att han är 40-talist, ursäkta generaliseringen. (Obs han har inga problem med min läggning och är trevlig mot Rosita, han är faktiskt ingen bov. Men ovan nämnt är bara ett exempel på delvis innehav av småinskränkthet.)

Detsamma när folk på mitt jobb (de flesta 27+) pratar om sina (heterosexuella) partners, eller när man hamnar i situationer då man vill nämna sin flickvän. Men jag kan inte bekomma mig att ta ordet flickvän i min mun när jag är i fel sammanhang. Jag är 100 procent stolt över den jag är, och skulle aldrig ljuga om det.

Men jag orkar bara inte med den där femtedels sekunden av förvåning, tilltänkande, tillbakaryggande, tankeverksamheten: "hörde jag rätt, är hon gay?". Jag orkar inte SE det i folks ögon. Det gör för ont.

Kanske en dag, kanske en dag blir det lika naturligt att vara bi som trans eller polyamorös. Då kanske folk inte höjer på ögonbrynet. Men det är en framtid bortom nutid.

Glad IDAHO-dag på eder.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0