Filippen

Seriöst.  Jag älskar ABBA. Så jävla mycket. Jag sa en gång till Amandus att: "Abba är fan sjukt underskattat" och han skrattade åt min dumdristighet; "Om det är något de INTE är så är det väl underskattade; de är ju ett av historiens kändaste band för fan!". Självklart vet jag att de hyllades till tusen världen över under i princip hela perioden 75-85 (förmodligen Sveriges kändaste musikexport fortfarande), och det är inte heller det jag syftar till. Istället syftar jag till det faktumet att så sjukt få faktiskt lyssnar på dem, eller ens nämner någon form av uppskattning till dem. Såväl musikintresserade som mainstreamätare ogillar snarare Abba.

Det klockrena exemplet är om någon på fest sätter på Abba; då brukar folk ofta typ skratta och "hahaha; Abba????" som om det är ett skämt och att det är införstått att man bara lyssnar på den musiken av ett skäl: som något roligt och inte för att det ÄR bra.

För det är det; det finns sjukt många Abbalåtar som faktiskt verkligen Ä-R bra, och de var sjukt nyskapande på sin tid. De gjorde något nytt. Det är det som är syftet med estetik; att framföra något eget och personligt, som aldrig funnits tidigare. Det verkar dagens "artister" och låtskrivarna bakom helt och hållet förträngt; ty de ser bara till vad som gynnar klirr i kassan = Skit. Vad är det för vits att måla en tavla som redan existerar...

Men framförallt uppskattar jag deras fantastiska sätt att skapa en sådan lycka och liv genom musiken; precis på samma sätt som tidiga Beatles 63-65; då så många låtar bara får en att vara lycklig över att finnas till. Den sortens pop är den bästa. Tål inte dagens kommersiella pop, får mig att vilja spy. Konstigt, det som ansågs som kommersiellt förr i tiden var trots det genuint och bra rakt igenom. Äkta. Fy fan för dagens musikindustri, jag pissar på den...

Ska lätt styra Abbafekke sen när jag flyttat i höst och börjat dricka igen.



Några av deras bättre låtar hittar ni här:
http://open.spotify.com/user/filippen/playlist/74ho5fqLkNE5hbV2S9Mk9o