helgy
Söndagstrött. Var på kapitalismens högborg igår (IKEA) med mina finaste. Tänkte inte köpa något men som Rosita befarade så blev det ej så i slutändan, ehh..Tur att hon inte följde med för då hade vi bara blivit ett sådant där stereotypt IKEA-par (par i 20/30-årsåldern som ska totalpimpa om hemmet = storshoppa på IKEA, börjar redan gnabba vid de uppställda rummen, och vid lagret är kaoset frisläppt. Ordet bråk är bara förnamnet). Äger dock att hon är så peppad på skruvandets konst och andra butchiga egenskaper så att hon slutligen satt där med alla prylar ihopskruvade i ett kick. Schént att slippa ha ouppackade möbelkartonger ståendes i 4 veckor annars, menar jag.
Jag drömmer så mycket hela tiden. T.ex drömde jag att vi (vet inte riktigt vilka vi är, men jag antar att jag for med några närmaste vänner + rosita) spontanreste till New York och när vi väl kom fram visste vi INGET om NY, således inte heller var vi skulle turista, vilka områden som var värda att besöka etc. Vi var helt lost. Och vi tog hjälp av en tioårig flicka på tunnelbanan om vägbeskrivningar etc på någon slags svengelska, vilket bidrog till att hon åkte typ 20 stationer för långt bort från hennes hem. Hon visste inte var hon var men hon vågade inte säga det. Sedan lämnade vi henne (!!!!) i tågvagnen så att hon fick hitta hem själv, det var typ på natten också. Så jävla oschyst
Förlåt mig, tioåringen. Det var min förvrängda hjärnas fel.
Dagen skall namnet till ära logiskt nog hänges åt pluggy. Ska fixa lite med bilder, eventuellt ut och fotografera hösten om tiden ges. Jag är seg
Men det får man väl vara
Jag drömmer så mycket hela tiden. T.ex drömde jag att vi (vet inte riktigt vilka vi är, men jag antar att jag for med några närmaste vänner + rosita) spontanreste till New York och när vi väl kom fram visste vi INGET om NY, således inte heller var vi skulle turista, vilka områden som var värda att besöka etc. Vi var helt lost. Och vi tog hjälp av en tioårig flicka på tunnelbanan om vägbeskrivningar etc på någon slags svengelska, vilket bidrog till att hon åkte typ 20 stationer för långt bort från hennes hem. Hon visste inte var hon var men hon vågade inte säga det. Sedan lämnade vi henne (!!!!) i tågvagnen så att hon fick hitta hem själv, det var typ på natten också. Så jävla oschyst
Förlåt mig, tioåringen. Det var min förvrängda hjärnas fel.
Dagen skall namnet till ära logiskt nog hänges åt pluggy. Ska fixa lite med bilder, eventuellt ut och fotografera hösten om tiden ges. Jag är seg
Men det får man väl vara
Kommentarer
Trackback
