men ENDAXI

Är helt jävla lyrisk, känner mig upptrippad som sattan, typ drogad eller vad som helst! Kan inte fatta att dessa fem veckor är helt slut, fem veckor av inte bara heltid, utan fan tusen-procents-arbetande på sjukt obekväma tider. Alltså, jag kommer på ritkigt ha en och flera HELGER framöver!
 
Är också så himla stolt över allt jag presterat, över allt jag lärt mig, känner mig sentimental och nostalgisk allaredan, på samma gång. Har haft den stora förmånen att lära känna fantastiska människor denna sommar, som jag aldrig kommer att glömma. Det är fördelen med att jobba som personlig assistent; man får lära känna sina kollegor på djupet: en present som kommer per automatik med jobbet.
 
Och jag har fått befinna mig i en sjukhusmiljö en del av tiden, och lärt mig hur mycket som helst om massa olika mediciner, vårdmetoder, omläggningar, inhalering, om sjukdomar, om hur livet på sjukhuset är. Kan ni förstå sådan värdefull kunskap! Det bästa med sjukhus = ALLA är så himlahimla trevliga, som jobbar där. Samt att deras engångsplasthandskar är så himlahimla bra (vita, tunna, sköna, man svettas inte i dem lika mycket som i de genomskinliga).
 
Jobbet är krävande, men ack så himla nyttigt. Det kan aldrig bli slentrian. Men trots att jag älskar det så otroligt, så måste kroppen och sinnet få säga stopp. Nu väntar nya tider, nya ~~äventyr~~
 
Som börjar med Emmabesök strax!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0