Filippen

Har varit så jävla optimistisk och lugn och trygg inför tentan. Dels för att jag tjillillillar liknande: "detta är min fjärde unikurs, så nu är jag lagom rutti till att va lugn och tare c_ool" + att ämnet i sig egentligen inte är så svårt som man skulle kunna göra det till. Men det är inte förrän nu, näst sista kvällen innan man sitter där - stressad och ångestladdad i salen, som jag inser hur undermedvetet stressad jag egentligen är. Har drömt konstiga mardrömsliknande saker varje natt i flera nätter nu, det är egentligen inte mardrömmar i den bemärkelsen, men drömmar som skapar obehag och gör att man vaknar med en dålig känsa i kroppen. Jag har varit så lurad: ty ljusets återvändande och sakteliga avskiljande av vintern, har fått mig att vara så jävla euforisk och lycklig som man nästan bara blir när den fullständiga våren slutligen står i blom. Så jag tänkte: "Jag känner mig lycklig! Då är jag också lycklig", för att därefter överbevisas av mig själv. För nu mår jag fysiskt dåligt i kroppen, pga stress. Något som skulle kunna leda till magkatarr eventually. Och jag känner mig så jävla jävla nere. Och nej, det är inga jävla "hormoner", det är bara....tomt. Jag känner mig så ihålig. Det sista motivationen kan räcka till, är att öppna de jävla böckerna. Men likväl, måste man.

Fattar inte hur man orkar vara student, när man skall gå igenom sådan här skit var sjätte vecka, återkommande. Hur fan står man ut egentligen


Tur att Bob Marley och Wailarna är så tröstfyllda.

Brb när jag är bakiz på lörday_