forever alone

Idag har jag upplevt:

1. Den mest intressanta föreläsningen på så jävla länge (och fastän den var 3 h lång blundade jag inte en enda gång!)

2. Min tystaste förmiddag i mannaminne. från kl 09.20-12.10 sade jag inte ETT ORD till någon. (Häpnadsväckande - jag vet!!!!)

Alltså seriöst, jag känner på mig att detta ej bådar gott. Jag går i en klass med FYRTIOFEM randoms, alla är väl mer eller mindre äldre än mig. Det finns ett fåtal som verkar nice som jag skulle vilja prata med; men idag råkade jag komma in i klassrummet sent vilket bidrog till en inte alltför fördelaktig klassrumsplacering. En förutsättning för att ~~break the ice~~ och börja snacka är ju att man sitter bredvid någon nice (som man vill ta kontakt med): sitter man bredvid varandra kan man små-kall-prata innan lerren börjar; sedan kan man köpa kaffe tillsammans på rasten eller dylikt.

Min nu fick jag som sagt en dålig placering längst bak (pga att det var så fullt när jag kom in) och då kan man inte gärna gå fram till vald random på rasten - komma fram till ett bord och ba "tja".

ALLTSÅ SERIÖÖÖST jag orkar inte ens att detta känns som ett problem för jag ÄR socialt kompetent och jag har inga problem att prata på med folk jag inte känner, egentligen. Men problemet ligger i att det är så många; så man vet inte vem man skall börja prata med först. Vet inte ens vad någon heter. Plus att två stora grupper redan känner varandra sedan innan pga att det går i samma program - jävla lotto. Ql att försöka penetrera deras gemenskap liksom.

Detta är fan i mig karmabitch striking back on me för att jag alltid gått i awesome klasser de senaste 5 åren. Synd om det vore så, för kursen i övrigt är ju awesome.

Kommer bli forever alone - det är skrivet i sten.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0