Om "Jag Är Nyfiken Gul" DEL 1
Igår fick vi se en kultfilm på skoly som jag velat se länge; "Jag Är Nyfiken Gul". Den svenska 60-talssynden så drypande av perversion att den inte kunde annat än sätta stopp i provokationens strupe, hos amerikanerna. Lena Nyman i sitt ungdomliga esse, osv. Det finns som bekant en del två, "Jag Är Nyfiken Blå" som jag ej sett dock. Tror att den kanske skulle vara snäppet "grövre". Fast självfallet blev man ju förvånad vad gäller perversionerna, hade förväntat mig asgrova sexscener som blottade allt och visade många ljud och dylikt, men fann detta relativt harmlöst. Ändå blev filmen fullkomligt söndercensurerad i landet på andra sidan atlanten.
Fast självfallet, innan sexualrevolten på 60-talet var väl allt mer än kyss kallat perversion, så man måste sätta in det i sin kontext. Intressant med filmen är dess rörliga form som gör den svår att genrebestämma. Man tänker: "Är det en dokumentär...är det en spelfilm...är det drama? Är det en politisk film av propagandasyfte?" men inga svar ges. Den är vad den är. Många intervjuer hinns med - äkta sådana - med bl.a Palme, fackmänniskor på LO samt ströfolk på stan. Frågan "Lever vi i ett klassamhälle?" svarade ALLA Nej på, t.o.m industriarbertarna själva! Detta var min största förvåning, jag har levt med en sjukt romantiserad bild av 60-70-talet så till den grad att jag hela min tonår varit så arg över att jag varit född i fel tid. -70talet, det var ju MIN ungdomstid, egentligen. Det var så det borde varit menat.
Men ens önskedröm om en fullständigt politisk medveten befolkning där alla är antikapitalister och fredsidkare, var inte mer sann då, än den kan bli nu. Världen är sorglig.
Fast självfallet, innan sexualrevolten på 60-talet var väl allt mer än kyss kallat perversion, så man måste sätta in det i sin kontext. Intressant med filmen är dess rörliga form som gör den svår att genrebestämma. Man tänker: "Är det en dokumentär...är det en spelfilm...är det drama? Är det en politisk film av propagandasyfte?" men inga svar ges. Den är vad den är. Många intervjuer hinns med - äkta sådana - med bl.a Palme, fackmänniskor på LO samt ströfolk på stan. Frågan "Lever vi i ett klassamhälle?" svarade ALLA Nej på, t.o.m industriarbertarna själva! Detta var min största förvåning, jag har levt med en sjukt romantiserad bild av 60-70-talet så till den grad att jag hela min tonår varit så arg över att jag varit född i fel tid. -70talet, det var ju MIN ungdomstid, egentligen. Det var så det borde varit menat.
Men ens önskedröm om en fullständigt politisk medveten befolkning där alla är antikapitalister och fredsidkare, var inte mer sann då, än den kan bli nu. Världen är sorglig.
Kommentarer
Trackback
