Filippen

Gråter inte längre. Det var nog längesedan. Försöker leva på som vanligt, göra meningsfulla och meningslösa saker. Fylla tillvaron med tid - ta tid - ge tid. Umgås. Fundera, tänka, analysera. Smutta lite av kaffetåren. Ta det sista blosset. Längta efter andra tider - samtidigt som sommarens prunkande blomprakt duger så jävla väl som existensberättigande. Fy fan vad den svenska sommaren är vacker.

Jag vill leva i en tid av gärdsgårdar, grusvägar, syrener i blom, pelargoner i köksfönstret i den lilla stugan, vita virkade bordsdukar, tvåkronor och tioöringar. Gå på luffen. Möta dagen med öppna armar, och med livselixiret Optimism pulserandes i mina ådror.

Jag skall inte slösa mer tid på att fundera på det som varit. Likväl hatar jag, att vaneförändring tar tid. När allt man tagit för givet - plötsligt inte finns mer - finns det inget längre som kan kallas: självklart.

Man skapar sin egen dag. Tankar är skapande, följaktligen kan du välja själv, hur du vill skapa din egen tillvaro.



Jag försöker





Men det kanske tar ett tag