Filippen

Ah, hittade en text på dattan som jag skrev för drygt 1½ år sedan. Känns skönare att läsa den nu, må jag säga, än vad det kanhända kändes, att skriva den. Förstår inte varför man mentalt måste filtrera en grej fett länge innan man tar steget. Man lever bara här och nu; och då bör man också leva ett liv som känns rätt. Här är texten iaf:

"Veganism kontra vegetarianism

Det är snart två år sedan. Dagen då jag på riktigt bestämde mig, bestämde att min relation till kött för all framtid skulle bli förändrad. Avhållsamhet tycker en del. En symbolisk handling tänker jag. Med politiska undertoner. Fastän känslorna är det som i mitt fall är den starkast bidragande faktorn.

Jag talar om vegetarianism. Jag förtär inte några produkter innehållandes fisk eller kött; vare sig om det gäller köttbuljong eller kaviar. En tanke som länge figurerat under skallbenet mitt, är dock; ”Om jag vill vara vegetarian för att vara moraliskt riktig, varför är jag då inte vegan?”.

Det är rätt paradoxalt att vara vegetarian av etiska skäl, och sen inte gå fullt ut och leva som vegan. Jag bär skinnjackor, äter ägg, har husdjur, kollar inte alltid om hudvårdsprodukter jag konsumerar är djurtestade eller ej, jag äter gelatingodis och just i detta nu förtär jag även chokladbollar gjorda på Äkta Svenskt Smör. Hur går detta hand i hand? Ett förtryck är alltid ett förtryck. Eller hur ska någon kunna göra någon åtskillnad på ägghönan som lever instängd på en minimal yta med flertalet andra artfränder, hela sitt liv – producerandes en onaturlig mängd ägg, jämfört med grisen - som inte bara slaktas till jul. Döden kommer alltid, det är bara frågan om hur lång tidssträckelse av tortyr som individen ifråga hinner uppleva innan den når fram till det slutgiltiga.

Om det är många som ser ned på vegetarianism så är det ännu fler som verkligen INTE förstår sig på veganism. Den stereotypa bilden av en vegan kan vara en smal, orkelös stackars radikalpolitisk straight-edgare som lever för och genom sina politiska ställningstaganden. För evigt förlorad i sin naiva revolutionära dröm. Jag håller inte med, inte någonstans. Inte bara för att man inte ska/bör generalisera, utan också för att jag faktiskt ser upp till veganer.

Ser upp, därför att man som vegan förmodligen måste ha sitt inprogrammerade försvarsstal, för evigt beredd att förklara, försvara, argumentera för sin sak, närhelst de inskränkta dyker upp. Att stå för sina åsikter, är om möjligt ännu vackrare än att inneha dem.

Egentligen ser jag ingen som helst skillnad på konsumerandet av kött kontra mjölk. Båda individerna lever under ett mänskligt förtryck, ett ofritt liv. För mig är förtryck av djur detsamma som tortyr gentemot människor. Jag ser faktiskt ingen skillnad. Ingen människa ska någonsin bestämma över en annan individ. Alla har sitt egenvärde, sin rätt till liv, och sin rätt till att vara en del av kretsloppet. Det är bara det, att människor, olyckligtvis sedan religiösa skrifters publicering, fått för sig att vi är härskare på denna jord. De flesta tycker så. Majoriteten tycker att en människa är mer värd än en katt. Men varför är svaret på den frågan så självklar? Är den ens självklar?

Jag har tänkt på det där, rätt mycket. Vill ta steget. Jag känner att min åskådning inte riktigt går fullt ut med mina handlingar. Kanske är det en tidsfråga, kanske inte. Kanske något som måste gro in tillräckligt länge. Men en sak är dock säker; kött blir det aldrig mer. Aldrigaldrigaldrig."