http://open.spotify.com/track/5lhBMc2cSXJeO66AWeL4Ie

Jag räds inte ensamheten längre. Jag njuter av den. Den behövs, jag behöver den. Vill ha den nära invid. Det som skapade kaos i säkert fyra och en halv månader av mitt liv är ett minne blott. Det var det: när jag märkte att jag inte kunde gråta över det längre. Jag ville, försökte: för att jag borde? Kanhända har var sak sin egen gråtkvot. Som kan uppnås. När det väl är gjort, så är allt lappat och klart. Inte så enkelt, men kanske bara omvärderat till: dåtid. Tid skapar utrymme, eftertanke, perpektiv. Nog må detta år varit totalt jävla kasst på oh så många plan. Men jag har lärt mig så otroligt mycket, träffat så otroligt många livsinspirerande människor. Börjat omvärdera åter. Och fattat mitt livs viktigaste och stoltaste beslut: att bli vegan.
 
 
Man räds dem, men man behöver kriserna! De gör gott, i slutändan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0