2012-09-07

Så himla längesedan:
 
 
 
 
 
Och fastän det var mitt, mitt, mitt hela tiden - den musiken. Det var mitt, eftersom jag fann den själv sommaren 2006, i ett skivställ på stadsbiblioteket. Alla album: mina. Fastän det är så, så kan jag inte sluta relatera musiken till Dig. Jag tänker bara på Annika Norlin-affischen som var den finaste av alla, bland många, på väggar i ett stökigt tonårsrum. Som senare skulle inneha hedersplatsen i vardagsrummet, i vårt hem. Som inte finns längre. Det var kanske en miljard år sedan. Då hela existensen kändes annorlunda
 
Och jag vet inte vem eller vad jag ska hata, för att så jobbiga minnen river i en: när man bara vill lyssna på sin bästa, ångestdämpande tonårsmusik.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0