hej

Synnerligen fin dag. Jag har fan chillat för mycket de senaste dagarna; sovit ut, sett på serier, spelat gitarr, druckit gott kaffe, ätit pubmat, druckit öl, lyssnat på poesi, pratat politik, fikat med Krille, hängt med brushan, promenerat, spelat piano, varit på Palmebio med papi - och lyssnat på musik.
 
Råkade bara ta en minisemester - helt sådär ba apropå! Men den makten unnar jag mig - att ta kontroll över mitt eget liv. Jag underskattar läsningens tidskrav, men samtidigt gläds jag åt att en fantastisk bok väntar - ty bra, det är den. Och då känner man ingen press, vilket ju alltid är skönt - att slippa.
 
Men därför att jag njöt så mycket, måste jag också spendera resten av fredagkvällen med avhandlingsläsande. Det känns dock helt okej, för en fantastisk dag väntar imorgon med.
 
 
 
 
Palmefilmen var en varm, känslosamt skildrad dokumentär: om en person - vars kändisskap blott ej bara handlade om politikern, utan om fenomenet Palme. Denna säregna personlighet, karaktär, är något som aldrig kommer att upprepas i historien. Det intressenta är också det kontroversiella kring honom - att han var så hatad av så många, även av socialisterna själva. Samtidigt som där alltjämt fanns ett stöd. En kritik framlades mot hans borgarbakgrund, samtidigt som han alltid ställde sig bakom de mest utsatta. Han var den första västerländska politikern som aktivt tog avstånd från Apartheid. Den första, som vågade kritisera det meningslösa våldet som USA tog till, mot Vietnam.
 
Men det mest sorgliga av allt, var slutet av hans liv; hur hatet mot honom blossade upp, hur kulturetablissemanget och borgarskaran gjorde elaka karikatyrer, piltavlor med hans ansikte, en fullstor avbildad docka som slängdes runt under demonstrationer osv. Hatet - var så alltjämt närvarande. Hatet och hotet om våld - mot den person vars viktigaste fråga var: pacifismen.
 
Världen är alldeles för sorglig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0