Filippen

Vilken jobbig dag detta har varit. Den vackraste på så himla länge, samtidigt som den varit så obarmhärtigt smärtsam. Kanske är det så livet skall vara; vackert och smärtsamt, om man nu vill vara poetisk på ett slentrianmässigt vis

 

Vem visste väl

 

Tur att jag har världens bästabästabästa syster, så otroligt värdefullt ändå. Jag ser ju på ålder som ännu en maktaspekt; ännu ett sätt att diskriminera folk på - men när det gäller åldersskillnaden mellan mig och mina äldre syskon så märker man ju; att den tillför något. De råd som de kan ge - utifrån en livserfarenhet jag knappt har. Tar jag tacksamt emot.

Och sen ba: ringer en granne på dörren och klagar på musikvolymen. Kände bara hur jag levde upp till deras förväntning: en oansvarig och respektlös ungdomsslyngel, med pörschingar dessutom (säkert knarkare! bidragssnyltare! betalar ingen skatt!). Ursäkta mig fröken medelklass för att jag stör dig i din trygga kärnfamiljsmiddag, jag kan dock inte rå för att jag har bultande ångest i hjärnan och att varje centimeter av min själ smärtas av att existera - jag behöver musiken

 

Men jag är väl snäll så stängde fan av skiten. Bådar ju ej gott inför lördagens fekke, men sätter man upp en lapp i trapphuset kan det väl va ok.

 

Alltså förlåt för deppen, men det kommer väl fler dagar

bättre sådana