Filippen

Jag funderar, jag minns, för ett år sedan. Exakt från och med idag, och en månad framöver. Jag grät varje dag i en månad. Hämningslöst, ångestdrabbat, utan syre och hopp. Döden runt hörnet. Varför kunde den inte ta mig? Den tog mig inte,

jag blev kvar.

Men den smärtan jag upplevde då, kan aldrig liknas vid något. Den fysiska, som gör att ens inre förblöder – hjärnan domnar, och kvar blir ett svart tomrum, fyllt, med kyla.

”Man kommer aldrig över någon”, intygade hon. Jag förstod, snart, att hon hade rätt. Hur skall man komma över något som tidigare var likställt med livets fundamentala trygghet? Däremot, går man vidare. Det har jag gjort. Jag är lyckligare nu, än då. Mer stabil. Helare, en bättre människa. Jag var sämre, då.

Men jag glömmer aldrig.

Aldrig.