Filippen

Ligger i vårt vardagsrum, i världens bästa soffa. Glor på Shameless, äter lite, lyssnar på Donovan.

 

Tänker på alla intervjuer som äter upp mig inifrån, stjäl mina tankar och min energi. Någon ny människa skall bo hos oss i höst, hur kommer det att bli? Säkert jättefint, men alla intervjuer styckar upp dagarna och gör att jag känner mig låst. För att jag MÅSTE vara hemma dem tiderna. För att jag MÅSTE vara social och lyssnande och representabel. Det slutar med att jag stannar hemma konstant. Med en trött hjärna som resultat, virrvarret av alla nya människor som vill bo här, som vill vara en del av våra liv.

I och för sig sjukt skönt, att vara hemma, för tre veckor sedan typ var jag knappt hemma alls ever, så det är väl bra med omväxling. Plus att vårt hem är kanske den mysigaste plats jag vet på hela jorden.

 

Men just nu känner jag den enorma tristessens bojor binda mig. Jag blir så snabbt less på att ha för mycket tid över, det slutar bara med att jag inte gör ett jävla skit.

 

 

 

Vill bara kedjeröka och dö